I skrivande stund, och förmodligen även när denna tidskrift kommer ut pågår förhandlingarna mellan förbundets Företagarutskott (YRVA) och utskottet för anställningsförhållanden i den privata sektorn (YSVA) om rekommendationen om anställningsvillkor för klinikveterinärer.

Jag är uppenbarligen inte längre helt ung, eftersom jag har varit med och gjort upp den första rekommendationen om anställningsvillkor för klinikveterinärer. Då låg smådjursskötarnas strejk som ERTO ordnat i bakgrunden, och Veterinärförbundets rekommendation om anställningsvillkor för djurskötare i samband med det. Vi befann oss i en situation där djurskötarna hade en rekommendation om anställningsvillkor, medan veterinärerna saknade en sådan. Förståeligt nog ansågs detta inom Veterinärförbundet som något dåligt, och YRVA ville också få ordning på saken. Vid den tiden var anställda veterinärer på klinikerna ännu inte lika väl aktiverade som i dag och man var tvungen att söka efter motparten i förhandlingarna. Det säger även en hel del om den dåvarande situationen. Konkurrensen var avsevärt mindre: det fanns jobb för alla och klinikernas största problem var att hitta tillräckligt med veterinärer. Då sågs rekommendationen om anställningsvillkor som en tydlig minimirekommendation och något som företagen började förbinda sig till som ett kollektivavtal. Jag hoppas att den nya rekommendationen också blir en sådan.

Även om marknaden då var arbetstagarens, ville inte företagarna heller att rekommendationen skulle innehålla en risk för en negativ lottovinst. Företagen i vår bransch är mycket små och sådana avtal som kan resultera i betydande betalningsskyldigheter för företaget utan den anställdas insats kan till och med göra att företaget går omkull. Den anställda vill naturligtvis trygga sin utkomst även om barnen skulle bli sjuka eller om han eller hon själv måste bli på längre sjukledighet.

I praktiken förhandlar man om vem som tar risken och hurdan risken är. När det gäller företagare är risken att många anställda samtidigt blir borta från jobbet samtidigt som skyldigheten att betala lön fortsätter. En klinik hade fem anställda på moderskapsledighet samtidigt. Om man hade varit tvungen att betala full lön till dem alla, skulle FPA:s ersättning ha varit en klen tröst för företagaren. Ett annat exempel är om ett barn insjuknar. Största delen av veterinärerna på klinikerna är småbarnsmammor. När barnet insjuknar, måste en förälder stanna hemma. Tyvärr är det ofta mamman. När en veterinär oförutsett blir hemma på morgonen uppstår ett betydande problem på kliniken. Veterinärens patienter för dagen måste avbokas eller flyttas. Förutom imageförlusten är den direkta förlusten cirka 700–1 000 euro. Den första dagen är alltid värst, eftersom man inte hinner förbereda sig på den. När man studerar djurklinikernas bokslut framgår det att de inte tål särdeles många sjuka barn per år.

Klinikveterinärernas löner och andra förmåner betalas med pengar från en enda källa. Denna källa är kunden. Med samma pengar betalas företagets alla fasta och rörliga kostnader samt framtida investeringar. Kunden betalar emellertid inte för ingenting. Kunden betalar för veterinärens professionella arbetsinsats och för bra service. Det är alltså både i företagarens som den anställda veterinärens intresse att veterinären kan arbeta frisk, utveckla sin kompetens och trivas på arbetet samtidigt som företagaren vågar investera i klinikens verksamhet och utrustning. Jag hoppas att YRVA och YSVA når en lösning där veterinärens arbetsförhållanden blir bättre, men företagarens risker förblir rimliga.

Markus Kiili
Vice styrelseordförande i Finlands Veterinärförbund, vice ordförande i YRVA