Finsk Veterinärtidskrift 4/2018

Vad är de unga veterinärerna gjorda av?

Inte av spunnet socker och blommor i varje fall. Det står pIågsamt klart redan i det här skedet av karriären. Oavsett om en veterinär har arbetat tre eller trettio år är yrkesmänniskans grundläggande byggstenar desamma: passion för veterinärmedicin, målmedvetenhet, empati, analytiskt tänkande och ibland till och med en obeveklig vilja att lyckas. Den största skillnaden mellan en yngre och en mer erfaren kollega är inställningen till motgångar: den rutin och yrkeserfarenhet som år arbete ger har inte hunnit pressa ner osäkerheten och obevekligheten till en acceptabel nivå.

Den unga kollegan står i början av sin karriär vid ett jättelikt berg: under de första åren borde man inte bara finslipa den veterinärmedicinska praxisen och de teoretiska kunskaperna, utan också kommunikations- och arbetslivsfärdigheterna och vid något tillfälle borde man lära sig att ta hand om sitt eget välbefinnande.
En av de bittraste lektionerna i medicin är att lära sig att göra misstag så att man bearbetar varje smärtsamt misslyckande som en möjlighet att utvecklas professionellt i stället för att man vältrar sig i självömkan. Denna tillväxtprocess, där obevekligheten mot sig själv utvecklas till en förmåga att förlåta och gå vidare med ännu större erfarenhet är den enda vägen till att bli professionell inom medicin.

En av de största belastande faktorerna när en ung kollega övergår till arbetslivet från att ha varit studerande är osäkerheten om den egna kompetensen och de ibland till och med orimliga förväntningarna han eller hon har på sig själv. Där många andra medicinare börjar sin karriär med en erfaren kollega i grannrummet, kan en veterinär komma på sig själv med att utföra stora operationer för första gången utan en mentor. Även om vår yrkeskårs arbetsbeskrivning inte alltid möjliggör kontinuerligt stöd av en mer erfaren kollega under de första belastande arbetsåren, har det varit tröstande att se och uppleva vår yrkeskårs sätt att stödja unga kollegor. De stöds med professionell konsultationshjälp och orientering, men också mentalt: ibland kan en klapp på axeln eller en gemensam pratstund över en kopp kaffe efter en utmanande patient vara ett avgörande viktigt ögonblick. Från min egen karriär minns jag många sådana stunder där en kollegas stöd gett kraft att fortsätta vandringen på lärandets väg.

En gång fällde en vän en av de mest tröstande kommentarerna när jag sörjde en patient. När jag ömkade mig över den stackars patienten som det hade kunnat gå bättre för på en mer erfaren kollegas mottagning, undrade min kompis hur jag trodde det skulle gå med hjälpbehövande djur om nyutexaminerade veterinärer aldrig skulle få börja någonstans. Var skulle framtida specialister hittas?

Det var en lättnad att förstå att för att bli bra måste alla arbeta de magiska 10 000 timmarna och alla måste starta från lektion ett. Från samma lektion har varje kollega startat en gång i tiden, och ingen av oss har säkert klarat av den första biten helt ensam. Det är därför av yttersta värde att vi som yrkeskår fortsätter att stödja varandra hårt men ömt.

Ira Kallio-Kujala

2:a vice ordförande i styrelsen för Finlands Veterinärförbund, ledamot av utskottet för anställningsförhållanden inom den privata sektorn, styrelsens representant i förbundets studentutskott