Veterinärförbundets nya delegation organiserade sig för sin mandatperiod 2023–2025 i Helsingfors i november. Jag får själv vara med i gänget redan för sjätte gången, och för tredje gången får jag äran att leda förbundets högsta beslutande organ in i en ny period som säkert kommer att vara fylld av utmaningar, precis som tidigare perioder. Covid fortsätter att vara endemisk i en värld som också går balansgång med ett eskalerande krigshot. När det regnar missiler på andra håll i världen ter sig de egna bekymren måttliga. Framhävningen av försörjningsberedskapen och livsmedlens tillräcklighet liksom även säkerheten samt den gemensamma hälsan gör att vår profession får en oanad betydelse i världsbranden.

Förbundets spetsteman år 2023 är fortfarande välbefinnande i arbetet bland läkare för det levande samt veterinärernas tillräcklighet. Det har varit brist på veterinärer så länge jag kan minnas. Endast i mitten av 2010-talet hade vi en bra period på några år, då det fanns fler sökande än ena handens fingrar också långt borta från de stora kyrkbyarna och centralorterna. Den nuvarande veterinärbristen verkar dock på något sätt annorlunda än tidigare, eftersom den präglas av en radikal förändring av verksamhetsfältet och en mer omfattande specialisering, en allt högre förekomst av deltidsarbete, urbanisering och kanske till och med nya värderingar.

Bristen på veterinärer är global. Jag talade med en företrädare för den internationella veterinärstudentorganisationen IVSA vid ett möte med den europeiska veterinärorganisationen på Malta i november. Hen menade att en ung veterinär inte längre vill arbeta på landsbygden, eftersom det upplevs som ett steg nedåt i karriären. Sic! På landsbygden finns det inte lika många arbetsplatser att välja mellan som i städerna, och egentligen är heller inte den unga generationen intresserad av pengar, eftersom det på landet, efter vad som berättats, inte finns något att spendera pengar på.

Samtidigt som riksdagen håller på att fatta beslut om en ny veterinärvårdslag, som på grund av risken för bolagisering och konkurrensutsättning kan leda till att kommunalveterinärernas åtgärder och inkomstbildning begränsas, framhävs uppfattningen om ovan nämnda nedgång i karriären. I förändringen är det viktigt att se till att tjänsterna som kommunalveterinär är attraktiva, annars får vi bevittna systemets svanesång. Man bör också komma ihåg att det i konkurrensen finns en av lagen påbjuden olönsam jourtjänstgöring på den offentliga sidan. När ingen egentligen längre med dagens specifikationer skulle vilja ha jour, hur kan man då garantera att jourtjänstgöringen överhuvudtaget fortsätter även utanför djursjukhusen?

I vårt grannland Sverige har man också funderat på om det över huvud taget behövs jourtjänstgöring dygnet runt för djur. Att inte ge ett akut sjukt eller skadat djur hjälp inom rimlig tid och inom rimligt köravstånd passar ganska dåligt in i vår vision om djurens välbefinnande och en gemensam hälsa.

Den stränga arbetsbundenheten inom branschen är en lika gammal smärtpunkt som idén att placera fakulteten i Kuopio, som med jämna mellanrum hoppar upp till ytan som ett flöte. Det räcker inte med att utbilda fler veterinärer för att råda bot på veterinärbristen. Förutom branschens dragkraft behövs åtgärder som håller veterinärer kvar på branschen. Eftersom så många som kusliga 57 procent av de nyutexaminerade har funderat mer eller mindre allvarligt på att byta bransch inom fem år, behövs det sannerligen lösningar som siktar djupare än på en ökning av antalet studerande. Därför har förbundet satsat särskilt på att stödja unga veterinärer i övergången från universitetet till fältet, och i sommar kommer ett pilotprojekt för mentorskap av kandidater att genomföras. Förbundet söker också aktivt arbetstidslösningar vid förhandlingsborden.

Låt oss ta hand om varandra!

Hanna Nurmi

Ordförande för Veterinärförbundets fullmäktige