Jag har gjort tidsresor under de senaste veckorna. Historiens vingslag har känts mycket nära.

Mitt sinne är tacksamt, rentav hängivet, när jag börjar arbetsdagen i Veterinärförbundets kontor i den röda tegelbyggnaden från 1920-talet på Aleksis Kivis gata 52–54. Jag får tjänstgöra i ett förbund som är så värdefullt för vårt yrke! Att kliva på ett tåg som lämnade stationen för 125 år sedan och som starkt kör på. Att driva våra medlemmars angelägenheter tillsammans i en fantastisk och handlingskraftig grupp: med styrelsen, delegationen, utskotten, kontoret, Fennovet och Tili-Elli:s kunniga människor.

På väggen vid en vindstrappa i ett bekant hus från 1930-talet stöter jag på ett vackert medicinskåp i trä som tiden patinerat. Locket pryds av silhuetterna av ko-och hästhuvuden under den bleknade texten Första hjälpen för djur. De äldsta medicinburkarna och recepten i skåpet har ordinerats av Dr Toivonen år 1935, och de nyaste har Dr Holcombes anvisningar från år 1960. Jag ska nog hitta kollegorna Junus och Engelberg också!

Det massiva skåpets innerdörr har den intressanta texten Anvisningar för de vanligaste sjukdomarna och olycksfallen skriven av K. Engelberg. Det verkar vara en giltig vårdanvisning där läkaren noggrant har instruerat husets personal i första hjälpen för djur. Förmodligen för situationer där veterinären inte hinner komma.

Har vi något gemensamt med kollegorna från den tiden, en bärande huvudtanke för vårt yrke när tiderna förändras? Nyligen pratade jag med en kollega från en högaktad seniorgrupp. Han summerade så här: ”Att vara veterinär – om vi fattade beslut på den grunden.”
Vad betyder det för oss att vara veterinär idag och vad betydde det för ett sekel sedan? Man hoppas att begreppet står för några fina, tidlösa värdedefinitioner för vad och hur vi agerar som veterinär. Att bry sig om, i många riktningar? Kollegialitet? Ansvarstagande, trots missnöje?

På sista tiden har det varit en del missnöje, åtminstone verkar det så när man följer veterinärernas gemensamma kanaler i sociala medier. Ansvarstagande innebär att man måste fatta svåra beslut. Allt går inte alltid som man önskar trots att man gör sitt bästa. Det finns redan mycket rädsla för misslyckande bland dem som börjar utöva sitt yrke. De är rädda för att bli stämplade offentligt. Man kan inte nog understryka tryggheten som kommer av kollegialitet, vi veterinärer måste hålla ihop!
K. Engelberg var en distriktsveterinär som på 1930-talet utsattes för aggressiva påhopp i den tidens sociala medier i samband med Hästupproret i Nivala. På den tiden avlivades hästar i vårt land på grund av misstanke om infektiös anemi. Man försökte hindra den smittsamma sjukdomen från att sprida sig, och det höll på att bli ödet även för Ruuttunens sto Hilppa. Och Engelberg fick utstå missnöjet i sin tjänsteutövning, och i byarna stämplades han som kall och övernitisk. Jag hoppas att han åtminstone fick stöd av sina kollegor. Han förklarar milt i sitt medicinskåp: ”Ge ditt djur tillräcklig vila, behandla det med kärlek och rättvisa; sköt om det samvetsgrant under sjukdom”. Så skriver vi också alltid i vårdanvisningen, eller hur?

Jag önskar er nöje med det dagliga arbetet, och jag bidrar med glädje med mina kunskaper till förbundet. Ännu ett varmt tack till styrelsen för mitt val och för allt stöd och alla gratulationer jag har fått!

Sointu Jalkanen
Verkställande direktör för Finlands Veterinärförbund, specialistveterinär