Vår kollega Tarja Havukainen, som ägnat veterinärernas och djurens välbefinnande mycket tid och tankar, är borta, avliden i en sjukdomsattack. Hon drömde redan om pensionering, även när det gällde intressebevakning, trots att hon var prototypen för en sportig och aktiv människa, glad och entusiastisk. I förbundets fullmäktige, som sammanträdde i maj, målade hon upp sina visioner för oss i konstruktiva ordalag, och även veckan efter mötet funderade vi ännu tillsammans på framtiden. Beskedet får en att stanna upp, det berör, chockar, rör upp känslor.

Vid fullmäktiges seminarium diskuterades förbundets övergripande mål i reformprocessen av veterinärvårdslagen. En arbetsgrupp vid jord- och skogsbruksministeriet betar av lagstiftningen, och redan i år torde man lägga fram lösningar om riktningen. Kommunalveterinärsystemets ödesklockor klämtar. Just nu handlar det om huruvida systemet under övergångsperioden förändras i en riktning som ökar alla veterinärers utkomst, motivation och ork, eller om det gamla systemet fortsätter sitt knakande och eviga gnisslande i fogarna. Sjunker solen stilla ner bakom horisonten eller leder världen oss in i en storm vars ankomst vi inte ens lägger märke till i vår alltid närvarande brådska?

Undertecknad är rädd, och det är säkert andra också. Förändringen är stor och svår att greppa. Hur förbättra välbefinnandet i arbetet och samtidigt upprätthålla incitamenten och motivationen i arbetet? Hur få jourarbetets belastning på en nivå som en normal människa klarar av i sitt normala liv? Hur få till stånd en för alla parter rättvis konkurrens? Hur sörja för allas inkomstnivå så att utfört arbete ger rättvis ersättning? Och hur är det med djurens rätt till vård?

Fullmäktige ansåg att jour dygnet runt för alla djurarter i hela landet är en viktig hörnsten. I en stor del av landet behövs kommunens tjänsteveterinärer för detta. Djursjukdomsfrågor står ställvis på en svag grund redan nu, och i vårt land tornar hotbilder upp sig i fråga om ett flertal djursjukdomar, nu senast fågelinfluensa och IHN. Vilken risknivå godkänner vi i Finland? Att kopplingen mellan tillsyn och praktik bryts är oroväckande. Jourernas kostnader måste även i fortsättningen täckas med samhälleliga medel åtminstone i en del av landet. Lönens tyngdpunkt bör läggas vid jourtid för att arbete vid obekväma tider ska vara motiverande och lockande och systemet rättvist även för jourpersonal. Universitetets roll måste tryggas nu och i framtiden. För att upprätthålla och förbättra yrkesskickligheten och kompetensen krävs klara riktlinjer.

Det nuvarande systemet i kommunerna med sina utmaningar är inte särskilt sunt, men det är svårt även för mig att erkänna det. Egentligen handlar det inte ens om huruvida vi före detta unga vill ha förändring eller inte. Det är nog snarare fråga om att man måste våga sig på förändring med tanke på de framtida generationerna, världen omkring oss, konkurrenslagstiftningen och den interna samhörigheten och enhetligheten inom yrkeskåren. Det är först efter att ha hoppat av ekorrhjulet som många förstår sitt eget välbefinnande efter åratal av konstant tids- och sömnbrist. Man vänjer sig vid tröttheten så att man inte ser den själv längre. Till och med den kritik som riktades mot den obligatoriska vilan före veckoslutsjour som föreskrivs i kommunveterinärernas nyaste kollektivavtal började förvandlas till lovord först efter att vilan hade praktiserats i några månader. En annan femma är sedan hurdan arbetstids- och lönelösning som är den bästa och mest fungerande i en situation där det finns en del hinder på vägen.

Framtiden skapas i dag. ”Världen är vacker och bra att leva i för den som har tid och plats för drömmar”, som det heter i en finsk sång.

Trevlig sommar!

Hanna Nurmi
Ordförande för Veterinärförbundets fullmäktige