I Finlands Läkartidnings nätupplaga publicerades nyligen ett kollegialitetstest där man skulle välja hur man skulle agera i vardagliga situationer. Alternativen var kollegialt, icke-kollegialt och undvikande. Det sistnämnda alternativet var det lättaste och kollegialt agerande var vanligtvis det mest krävande alternativet. Det lönar sig även för oss veterinärer att ibland utvärdera våra egna arbetsmetoder och graden av kollegialitet hos dessa.

Vad gör du om du som hälsovårdsveterinär får höra av en producent att en tillsynsveterinär som besökt gården har konstaterat att det finns flera brister i hur lagstiftningen efterlevs, trots att du inte vid ditt besök har nämnt något om detta? Fnyser du och säger att tillsynsveterinärer är stadsbor som inte känner till praxis inom normal husdjursproduktion och som inte borde söka sig till yrket? Eller beklagar du det inträffade för producenten och förklarar att du vid ditt besök inte granskar alla delområden och om lagstiftningen efterlevs för deras del på samma sätt som tillsynsveterinären? Bristerna kan ha förblivit oupptäckta eller ha uppkommit efter ditt besök. Kanske kontaktar du tillsynsveterinären och diskuterar saken tillsammans med honom eller henne.

Och hur förhåller du dig till en ung kollega på din mottagning som under sin första sommarvecka på jobbet upprepade gånger frågar dig hur hen ska handskas med en patient? Handleder du hen tålmodigt för att hitta en lösning och uppmuntrar hen att lita på sina egna färdigheter? Föreslår du att hen vid en lämplig tidpunkt kan följa med och observera hur du arbetar och att ni tillsammans kan diskutera fallen? Eller kritiserar du hen inför ägaren och förundrar dig över bristen på kännedom om medicinsk praxis för vanliga fall, och uppmanar honom eller henne att läsa på?

Det är lätt att hitta de mest kollegiala lösningarna bland alternativen ovan. Även andra kollegiala lösningar finns säkert.
Vi fattar dagligen beslut i vårt arbete som kan ha betydande följder för djur, människor och näringar. Många av oss är utsatta för kritik och möjligheterna att besvara kritiken kan vara begränsade på grund av tystnadsplikt eller myndighetsverksamhetens karaktär.

Kollegialitet behövs för att var och en ska kunna känna sig trygg då vi utför vårt arbete och fattar beslut. Låt oss stödja varandra i arbetet och inte kritisera våra kollegor inför andra, exempelvis på sociala medier. Kollegialitet innebär inte att dölja misstag, utan att man anstränger sig för att försöka förstå den situation som kollegan har befunnit sig i. Kollegialitet kan innebära diskussion mellan personer med vitt skilda uppfattningar.

Då vårt yrke blir allt mer uppdelat verkar kollegialiteten minska. Det är vi och andra. Jag, du, och vi har inte längre personlig erfarenhet av varandras arbete på samma sätt som tidigare. En hygienikers arbete med livsmedelsbedrägerier som ska utredas skiljer sig stort från exempelvis en hästpraktik med avancerad tandvård.

Ett av förbundets mål är att fungera som en länk mellan medlemmarna. Att förmedla information om yrkets mångfald och öka förståelsen för varandras arbete. Att uppmuntra till konstruktiv diskussion i vänlig anda trots att det känns svårt.
Kollegialitet behövs även för att skapa erfarenhet och självsäkerhet hos unga kollegor. Jag utmanar alla kollegor att både bekanta sig med arbetet inom ett annat delområde inom veterinärmedicin och att erbjuda nya inom branschen möjligheter att införskaffa större kompetens med trygg handledning av en kollega.

Kollegialitet bidrar till ett välmående arbetssamfund och stöder ork i arbetet. Detta är viktig för förbundets verksamhet och uppnåendet av våra gemensamma mål. Låt oss tillsammans värna om kollegialiteten.

Gott nytt år, kollegor!

Päivi Lahti
Ordförande för Finlands Veterinärförbund