Förbundets fullmäktige sammanträdde det näst sista veckoslutet i maj, här på andra sidan ån i Åbo.

På plats hade vi en fantastisk grupp som i god anda aktivt diskuterade och visionerade om framtiden. Folk hade rest även långt i från för att delta och uppoffra egen tid för en gemensam sak. Veterinärerna är en liten grupp som får sin drivstyrka från solidaritet och kollegialitet. Intern missämja gynnar till slut alltid någon annan.

Enligt seminariehandledaren lever vi på en individualismens ås, varifrån många speglar världen endast genom sin egen fördel. Trenden gynnar dock återigen kollegialitet. Det finns någon som vid sidan av sitt jobb orkar ro den gemensamma båten. Andra sitter på betalda platser och njuter av skjutsen och utsikterna, eller, som kaptensassistenter hojtar de råd i vänlig ton. De som kan hopa behövs också, då korssjön är kraftig som den kan vara i dessa dagar. Det är begränsat hur många fripassagerare en så här liten grupp kan bära, ifall den i fortsättningen ska kunna påverka professionens framtid.

Förbundet ger mig ingenting, sade en kollega vars veckoarbetstid, som resultat av de senaste avtalsförhandlingarna, förkortades med 2,5 timmar utan att det påverkade lönen. Jag skulle vilja höra till något annat förbund, ett som kämpar hårdare för veterinärernas sak, sade en annan kollega. Vem annars, då? Förbundens medlemskap och intressebevakning baserar sig på yrket. Kollektivavtalen är branschspecifika - ett medlemskap i trädgårdsmästarförbundet hjälper inte veterinären.  Med god tur kan det hända att det i en annan grupp finns en jurist som förstår sig på veterinärers angelägenheter ifall ens ensamseglande optimistjolle åker på grund. I förbundets kulisser jobbas det konstant för allas vårt bästa. Medlemskapet i förbundet erbjuder information, stöd och trygghet. Kom och bekanta dig! Man ryms alltid med på talkot.

Under fullmäktiges seminarium debatterades det om vi överhuvudtaget har något gemensamt intresse? Oron för framtiden är stor, och som yrkeskår har vi ända sedan studietiderna vant oss med hur man bedömer risker och hur man riskbaserat bekämpar olika faror. Förbilligande och försämrande av en yrkeskårs arbetsvillkor påverkar i det långa loppet oss alla. Vill vi profilera oss som en låglönesektor och ro vår galär endast enligt villkoren av marknadskraftens piska? I en värld som förändras så snabbt måste vi äntligen på allvar överväga om vi, utan en eländig konfrontation oss veterinärer emellan, kan uppnå ett allmänt bindande kollektivavtal för den privata sektorn som är rättvist för alla delparter. Så länge det görs skickligt och vist kan allmänt bindande avtal skydda såväl företagare som arbetstagare mot de stora och starka. Genom att försämra arbetsvillkoren blir ingen mer konkurrenskraftig. Målet kan t.ex. vara en anständig lön för arbetet, dock med utrymme för lokala avtal så att arbetstagarens frånvaro, av en eller annan anledning, inte krossar ett litet företags funktionsförmåga. I stället för att kategoriskt motarbeta kollektivavtal kan vi satsa på avtalets innehåll, alltså på vilka ärenden vi ger utrymme för lokala avtal.

Jord- och skogsbruksministeriet har påbörjat en utredning om hur landets veterinärtjänster kunde ordnas ifall man slopade jourskyldigheten angående sällskaps- och hobbydjur. Olika versioner har lagts fram. Fullmäktige bekantade sig också med resultaten av docent Mari Nevas rapport om veterinärvårdens aktuella situation. Enligt rapporten är de kommunala mottagningarna huvudsakligen rätt elementära, givetvis med en och annan pärla här och där. Å andra sidan funderade vi på behovet av jourklinikernas utrustningsnivå mer generellt - behöver jourpatienten faktiskt gå igenom hela nöjesparken eller skulle det räcka med mindre?

Vi hittar vägen - eller så lägger vi den. Sten för sten, om det är vad som krävs.

Hanna Nurmi
Ordförande för Finlands Veterinärförbunds fullmäktige