Finlands nya regering såg dagens ljus när sommaren gjorde sitt inträde. Jag skulle ljuga om jag påstod att födelsen var en glädjefylld familjetilldragelse för de fyra partierna, för det var en rätt smärtsam jämlikhets- och rasismkolik som den vacklande regeringen insjuknade i redan under sina allra första steg.

Men den överlevde åtminstone riksdagens omröstningsroulette. Och den kommer förmodligen att sitta kvar – i brist på en bättre – bara ministrarna inte börjar bråka eller ge varandra goda råd i offentligheten.

Jämlikhet är kanske ett något missförstått ord. Enligt grundlagen är människorna visserligen jämlika inför lagen, men de kan råka ut för särbehandling på grund av ålder, kön, religion, ursprung, hälsotillstånd eller åsikt. Den avgörande faktorn är huruvida grunderna är godtagbara.

Diskrimineringslagen å sin sida förpliktar myndigheterna att främja jämlikhet och likabehandling, men det finns också begränsningar för det. De främjande åtgärderna ska vara effektiva, ändamålsenliga och proportionella med hänsyn till myndigheternas verksamhetsmiljö, resurser och övriga omständigheter.

Naturligtvis är varje lag unik, men ibland kan det vara värt att fundera över de allmänna konstitutionella principerna ur flera olika lagars synvinkel, så att det går att hitta en eventuell röd tråd.

Lagen om djurens välbefinnande träder i kraft i början av nästa år, och bestämmelser om ikraftträdandet av den reviderade veterinärvårdslagen utfärdas undantagsvis genom förordning. Syftet med den förstnämnda lagen är att främja djurens välbefinnande och skydd samt en god behandling av djur. Stöder den sistnämnda lagen den förstnämnda? Jag är inte säker.

Självfallet förstår jag spänningen mellan det traditionella kommunalveterinärsystemet och den privata sektorn. Konkurrensneutralitet och teknologineutralitet är välbekanta ämnen från många olika sammanhang, men djurens välbefinnande måste i första hand ses ur djurens perspektiv.

Under de senaste tjugo åren har det till Finland flödat kapital som lett till att diagnostiken och behandlingen av djursjukdomar har nått samma nivå som vården av människor. Det måste man tacka för. Nackdelen är naturligtvis de höjda kundavgifterna som många helt enkelt inte har råd med.

Många hundar blir till exempel utan lämplig smärtstillande behandling helt enkelt på grund av priset. Taxor och prissättning av läkemedel hör i och för sig inte till riksdagsledamöternas ansvar, men djurskydd och relaterad lagstiftning gör det.

Veterinärvårdslagen med den jourskyldighet som den ålägger är en av de viktigaste lagarna som gäller djurskydd. Just jourskyldigheten och ett tillräckligt vardagsarbete som stöder den skiljer på ett väsentligt sätt kommunalveterinärsystemet från det privata systemet. Jag tror inte att det finns någon djup förståelse för detta faktum inom EU. Men vad som är säkert är att det är inte lagen som har jour. Det har veterinärerna runt om i Finland.

Ingen trivs i ett arbete där det inte finns förutsättningar för utveckling. Idag behöver ganska många också en utvecklande arbetsgemenskap och stöd från kollegor.

Den nya veterinärvårdslagen bör kontinuerligt övervakas när det gäller den riksomfattande veterinärvårdens funktion. Vad som än eventuellt görs ska grunderna för lagen vara samhälleligt godtagbara och främja människors jämlikhet och djurskyddet i praktiken överallt i Finland.

Markku Eestilä

veterinär, riksdagsledamot och ordförande för finansutskottets jordbrukssektion