Vi är skickliga på att bedra oss själva. Vi har en tendens att omvandla verkligheten till en berättelse som vi trivs med. Det känns jobbigt att ta emot forskningsresultat som står i strid med vårt eget narrativ. Då är vi frestade att försöka hitta fel i resultaten i stället för att se över våra egna förhandsuppfattningar. Vi kan försöka klassificera forskaren som avvikande, peka på svagheter i metoden, välja ut de resultat som stödjer vår egen hypotes, dra non sequitur-slutsatser eller helt glömma bort resultat som vi inte gillar.

Den vetenskapliga metoden är ett verktyg med vilket vi kan bryta oss ur vårt eget sinnes fängelse. Den är inte perfekt, men den är ändå det mest kända sättet att begränsa de snedvridande faktorerna till ett minimum. Vi kan naturligtvis inte undvika alla sådana faktorer, till exempel de som följer av språket och världsbilden, ambitioner, girighet och begränsningarna i vår observationsförmåga.

I en värld där allt har ett pris är vetenskapen någonting bakvänt. Forskningsresultaten ges avgiftsfritt till alla i form av en vetenskaplig publikation. Vilken annan bransch utövar välgörenhet av detta slag? Publiceringsverksamheten och dess kvalitetskontroll, referentgranskningen, utgör vetenskapens hörnsten. Ingen undersökning är klar innan den publiceras. Sedan kritiseras och upprepas den. Småningom placerar sig undersökningsresultatet som en bit mosaik i den vetenskapliga konsensusen, där det stannar om den inte blir motbevisat. Sanning blir ett forskningsresultat inte. Vetenskapen producerar information, inte sanningar.

Även referentgranskningen är en anakronism i all dess icke-kommersialism. Osynliga, anonymt och utan ersättning (på den här punkten gör Finsk Veterinärtidskrift ett undantag) skiljer utvärderarna på vetet och agnarna bland alla manuskript. Denna uppgift betraktas som en plikt för akademiska medborgare. Ingen vetenskaplig artikel värt namnet får publiceras utan att den blivit läst och utvärderad av en grupp oberoende sakkunniga. Tänk på det, när du läser en vetenskaplig publikation nästa gång.

Enligt Vetenskapsbarometern sätter finländarna värde på vetenskapen. Men de vet ändå inte alltid hur de ska tolka den. Falska vetenskapliga påståenden används för att sälja kosmetika, öronljus, dieter och politik. Ibland kan också universitetens informatörer publicera överdrivet positiva pressmeddelanden som får stort genomslag i medierna. Få lekmän bryr sig om att studera ursprunget till påståendena, utan att tala om att vara förtrogna med den vetenskapliga metodiken, till exempel med rätt urval av material, statistisk behandling eller blindning. Men det ska däremot en veterinär göra.

Naturligtvis kan inte allt analyseras kritiskt. Till all lycka finns det faktagranskare som utvärderar bland annat hälsopåståenden, och de får ibland ta emot skurar av otidigheter av dem vilkas narrativ inte håller för fakta. Behandlingar av djur som bygger på vetenskap analyseras till exempel av gruppen SkeptVet i USA.

Finska och svenska är vetenskapens språk precis som engelska och latin. Finsk Veterinärtidskrift erbjuder ett referentgranskat, avgiftsfritt forum för publicering av artiklar på finska. Detta är vårt förbunds gåva till medlemmarna, läsarna och den nationella veterinärmedicinska forskningen. Den som inte kan finska eller svenska får skriva på engelska.

Vetenskaplig publicering ger många fördelar. Den som skriver ett manuskript utvecklar sin argumenteringsförmåga och sin förmåga att beskriva fenomen kärnfullt och exakt. En artikel som accepterats för publicering är en merit. När referentgranskarna analyserar ett manuskript måste de kontrollera och uppdatera sina egna kunskaper. I slutändan får läsarna ta del av vetenskaplig forskning på sitt eget språk. Resultaten av Finsk Veterinärtidskrifts läsarundersökningar visar gång på gång att läsarna sätter värde på detta.

Jouko Koppinen

Vetenskapsjournalist vid Finsk Veterinärtidskrift