Man har förutspått en
brist på arbetskraft i Finland när de stora årsklasserna går i pension, men
bristen på veterinärer är verklig redan nu. Problemet beaktas i det aktuella
regeringsprogrammet där man lovar att utöka utbildningen av veterinärer. I
skrivande stund vet vi inte ännu om regeringen verkställer målsättningarna i
sitt program redan nästa år. Om fakulteten beviljas tillräckliga ekonomiska
resurser besitter den förutsättningar at öka den årliga intagningen av
studenter till sjuttio. I Finland kar veterinärmedicinen bra behållit sin
favoritposition bland dem som söker studieplats: i våras inkom till fakulteten
550 ansökningar, vilket var ett nytt rekord. För att trygga tillgången på
veterinärer inom olika sektorer har man inom fakulteten planerat en
linjeindelning inom grundstudierna. Inverkan av ökningen av antalet utbildade
och linjeindelningen ses på arbetsmarknaden givetvis först efter en lång tid.
Då årskullarna i Finland
blir mindre är det oundvikligt att högskolornas startplatser inom olika
sektorer uppskattas på nytt. Det är uppenbart svårt att balansera antalet
utbildningsplatser med arbetslivets krav. I början av 1990-talet drog man in
veterinärmedicinen för att ersätta den utbildning av tandläkare som drogs in
vid Kuopio universitet, då man förutspådde en överutbildning av tandläkare.
För tillfället begrundar beslutsfattarna hur och var man skall öka
utbildningsplatserna för att råda bot på tandläkarbristen.
En flaskhals för veterinärutbildningen
ligger också i utbildningen av specialistveterinärer. På 1990-talet var man
tvungen att skapa utbildningen av specialistveterinärer utan resurser för
handledning, vilket ännu försvårar verkställandet av programmen. För tillfället
kan man avlägga specialistexamen inom flera än tjugo olika specialiteter. Inom
fakulteten finns ett intresse förutom för nationella specialistprogram också
en vilja att delta i och utveckla europeiska veterinära specialistutbildningar.
Förverkligandet av dessa planer förutsätter förutom resurser för
handledning och tjänster för veterinärer i specialistutbildning. Av
yrkesverksamma läkare har över sextio procent specialistexamen, i veterinärkåren
är siffran under tjugo procent.
Den medicinska
specialistutbildningen finansieras av branschens sektorsministerium, social- och
hälsovårdsministeriet, tillsammans med kommunerna. Inom veterinärmedicinen
har sådana resurser inte uppenbarat sig. Fakulteten har för tillfället till
sitt förfogande inom fem specialiseringsinriktningar sju specialiseringstjänster
vilka finansieras av jord- och skogsbruksministeriet. Djurägarna och samhället
förutsätter av veterinärerna allt mera avancerade tjänster, vilket är omöjligt
utan professionell specialistutbildning. Utan risk kan man tippa att tillgängligheten
av specialistveterinärer inte kommer att motsvara efterfrågan inom någon
bransch. Redan nu är vi allvarligt försenade i att ge specialistutbildningen
resurser. Jag hoppas att man då startplatserna vid högskolorna omfördelas att
man också förstår att tilldela specialistutbildningen också resurser.
För att täcka den riksomfattande behovet av specialist- och vidareutbildning ansökte fakulteten av undervisningsministeriet ett projektanslag för strukturell utveckling. Projektet har inte ännu erhållit finansiering, men man fortsätter att leta. Eventuellt kan fakulteten någon gång delta i utbildning och forskning ,som handlar om ekologisk produktion i St. Michels, om mjölkproduktion i Iisalmi, om hästsjukdomar i Ypäjä, om djuren välmående i Seinäjoki och i vilt- samt renforskning i Uleåborg.