Veterinärvådslagens förberedelse är på hälft. Regionaliseringsprojekten inom miljöhälsovården försenas på grund av projektet för en reform av kommun- och servicestrukturen. Ärendena framskrider dock och det är skäl för veterinärerna att vara aktiva i förändringsskedet.
Den nuvarande kommunalveterinärkulturen kräver att arbetstagaren hela tiden tänjer ut sig och tar ett helhetsansvar för kunderna. Att befi nna sig utanför arbetstidslagstiftningen betyder ofta överlånga arbetsdagar och oskälig bundenhet till arbetet. Det är tradition att kommunalveterinärens arbete bestämmer hela familjens rytm och kräver förståelse också av övriga familjemedlemmar. Tidigare var man bara tvungen att arbeta på detta sätt, eftersom inga alternativ fanns. Och visst har allt skötts med ära. Traditionellt har kommunen uppfattats som ett eget revir, där den egna marknadsandelen har uppgått till så gott som hundra procent. Man kunde sköta om allt i veterinärmedicinsk väg. Och det man inte klarade av, var inte viktigt. Vid plötsliga sjukdomsfall fungerade den kollegiala hjälpen osjälviskt. Visserligen strävade man till att själv sköta om arbetet för att inte belasta grannkommunens kollega.
När vi i dag kräver minskad bundenhet till arbetet uppskattar vi tilllika det föregående kommunalveterinärgardet. Nedgången i antalet akuta sjukbesök, professionaliseringen av husdjursproducenterna och den ökade tillgången på privata tjänster gör det nu möjligt för oss att ha en vettigare inställning till arbetet. Man behöver inte kunna allting och inte tänja ut sig lika mycket som tidigare. Nu är det möjligt att mera grundligt sätta in sig i kundernas problem.
Utmaningen för det regionala systemet är att inflika de ”fria” kommunalveterinärerna under en gemensam arbetsledning. Jag hoppas att förmännen förstår sin främsta uppgift: att skaffa resurser åt arbetstagarna. Kommunalveterinären måste få ta ut sin jourledighet och vara sjukskriven vid förkylning. Det kommer an på förmannen att skaffa vikarier för årssemester och jourkompensationsledigheter. Ett ömsesidigt vikarierande går an endast på få ställen.
En lokal upprullning har börjat. Den kommunalveterinärenkät förbundet utförde utvisar att man på många håll t ex kan ta ut lediga dagar för vardagsjour. Lokala avtal ökar på ojämlikheten mellan olika områden vilket i och för sig är beklagligt. Konkurrensen om vikarier tvingar dock kommunerna att sköta sig. Begreppet överdriven bundenhet till arbetet förstås ofta lokalt, men själva problemet är kommunerna som tvingas spara in på allt.Det råder ingen brist på utmaningar. Veterinärvårdslagen, nu och i framtiden, garanterar en grundläggande vård för alla husdjur. Det gammalmodiga kommunalveterinärsystemet fungerar dåligt i större städer. Eftersom privata veterinärstationer på dagtid sköter det mesta av praktiken tror städerna att systemet fungerar utan samhällets insatser. Ett fungerande joursystem förutsätter emellertid antingen ett tillräckligt antal tjänster och mottagningsutrymmen eller en privatisering av tjänsterna och bägge alternativ kostar mera än det man är van vid i veterinärvårdens budgeter.
Den största fördelen med en regional organisation är möjligheten för tjänsteinnehavare att specialisera sig. Tjänsteveterinärer som inte gör praktik kommer verkligen att fylla ett behov. Det är inte fråga om att praktikerna skulle vilja bli av med alla besvärliga och olönsamma uppgifter, utan alltjämt en fråga om att få bundenheten till arbetet till en tolerabel nivå. Att, i samband med en hektisk praktik och jourtrötthet, sätta sig in i förändringarna i hygienlagstiftning är en oskälig vedermöda. Ofta är det naturligt att hygienikern fungerar som chef för hela regionen och på detta sätt måste man grunda endast en ny tjänst. Jag är övertygad om att de nya uppgifterna kommer att få behöriga sökanden. Den utbildning i miljöhälsovårds ledarskap som förbundet har utvecklat garanterar ett kunnande också i de uppgifterna.