Vid fullmäktigemötet den tjugoåttonde oktober gick den hårdaste armbrytning jag har upplevt under min bana som fullmäktig av stapeln. Till all lycka förblev diskussionen konstruktiv. Av ett mångfald av åsikter lyckades vi bygga upp linjedragningar som hoppeligen ändrar på framtiden på ett sätt som är möjligast bra för oss.
I samhället pågår fl era förändringsprocesser som i stor utsträckning inverkar på veterinärer. Förbundet har på fl era olika sätt reagerat på dessa, bland annat genom att anställa en ombudsman för privatsektorn och genom att, i samarbete med Helsingfors universitet och centralen för vidareutbildning vid Tammerfors universitet, anordna den ledarskapsutbildning för miljöhälsovården som håller på att påbörjas.
En omfattande verksamhet kräver sitt pris. En livlig diskussion om medlemsavgiftens storlek uppstod på fullmäktiges möte. Styrelsens förslag fick två motförslag. Trots välkomnade krav om att hålla kostnaderna under kontroll hittades inga klara sparobjekt och man ville inte använda hela placeringsinkomsten till rutinverksamhet. För tillfället beslöt man höja både medlemsavgiftsprocenten och den övre inkomstgränsen. I enlighet med det andra motförslaget blev den undre gränsen oförändrad.
Förändringar i bestämmelserna om att överlåta läkemedel kan ha en större inverkan på en landsortspraktikers vardagliga liv än den kommande lagen om veterinärvård. Därför hade man bett Olli Soininen och Olli Ruoho att hålla inledningsanföranden i saken. Fullmäktige ansåg att en behärskad frigivning av överlåtning av läkemedel är motiverad. Den största polemiken skapade åsikten om att rätten till att överlåta läkemedel skulle förbehållas endast för ledande veterinären. Till en viss grad betvivlade man fältets beredskap att godta de kommande förändringarna. För att undvika överslag ansåg man att det, innan bestämmelserna träder i kraft, bör anordnas omfattande skolning i ämnet både för veterinärer och producenter.
Under det senaste året har få framsteg skett på veterinärvårdsfronten. I fråga om miljöhälsovården torde man inte ens påskynda regionaliseringen. Vi kan i lugn och ro invänta vad PARAS-projektet för med sig. De största trycken för tillfället härrör sig till jouren samt hälsovården för stora gårdar. För deras vidkommande kan de administrativa förändringarna vara för långsamma. Om man inte kan garantera tillgång till det som utlovats, nämligen veterinärvården på jourtid och den veterinärvård som specialiserade nötgårdar behöver, kan man inom loppet av fyra år helt mista kundernas tilltro.
Jag hoppas att vi, under tiden vi väntar på den regionalisering som PARAS-projektet skapar, får i gång försöksprojekt för att på landskapsnivå omorganisera veterinärvården med djurbeståndet som utgångsläge. Ett sådant projekt, som beaktar områdets egna behov och särdrag, har redan påbörjats i Egentliga Tavastland under ledning av Södra-Finlands länsstyrelse. Projektet utreder områdets alternativa organisationsmodeller för basveterinärvården, jourverksamheten och tjänsteveterinäruppgifterna.I projektet, som har döpts till EHJÄ, deltar många olika aktörer. En motsvarande aktivitet, i synnerhet angående jourverksamheten, har påbörjats också på andra håll i Finland.
Jag anser att praktiken borde omorganiseras utgående från nya premisser. Praktik- och jourområden som begränsas av kommungränser har kommit till sin vägs ände. För att uppfylla kundernas behov är det av nöden med ett regionalt samarbete samt ett samarbete mellan kommunala och privata veterinärer. Jouren vore det lönande att arrangera kring en centraliserad avgiftsbelagd telefontjänst via ett samarbete mellan ambulerande kolleger och landskapsbaserade kliniker. En lämplig affärsverksamhet för Fennovet vore enligt mig att organisera jourerna.