En samling mesar

I sitt brev till kommunalveterinärerna i mars rekommenderade veterinärförbundet att man inte utför de utredningar av kompletterande CAP-villkor som man beordras att göra. Praktikerna har efterföljt rekommendationen. Nu undrar man hur denna samling mesar, som alltid har vant sig att utan muck utföra allt som beordras, har slagit in på så radikala banor. Orsaken är enkel: gränsen har nåtts, fältet sväljer inte längre vad som helst.

Ända sen man i jordbrukspolitiken började planera kompletterande villkor har förbundets representanter vid varje tillfälle gjort klart att praktiserande kommunalveterinärer inte börjar ta beslut i sina kunders lantbruksstöd. Frågan gäller inte enbart att bli av med mindre trevliga uppgifter. Det gäller juridiskt och moraliskt hållbara linjedragningar. I grund och botten är frågan om att grunden för den fi nska livsmedelsindustrin läggs i ett tillförlitligt förhållande mellan odlaren och den skötande veterinären, vilket statssekreterare Pesonen senaste höst påpekade vid sitt besök hos arbetsgruppen för veterinärvård. Att rubba denna tillit vore ödesdigert för hela samhället.

Veterinärförbundets första förslag var att så länge det fi nns otillräckligt med ojäviga regionala tjänsteveterinärer skulle man anställa projektmässigt två till tre kolleger för att utföra gårdstillsyn på de trehundra gårdar som årligen utlottas. Detta hade varit en bra lösning ur en synvinkel för jämlik övervakning och konsekvent tillsynspraxis. Förbundets åsikt antogs inte utan bollen kastades till länsveterinärerna. De skulle kunna få hjälp av de eventuellt ojäviga kolleger som står till buds i kommunerna. Med dessa kolleger avsåg man inte grannkommunernas kolleger, som arbetar i samma regionala enhet eller jourdistrikt och sålunda på samma sätt är underställda ett kundförhållande, utan t ex en heltidshygieniker, om ett sådant under skulle ske at han/hon hade lediga resurser att tillgå. Förbundets ståndpunkt har klargjorts för dem som bygger upp övervakningssystemet. Trots det har förordnanden om övervakning uppenbarat sig på praktikernas bord. Har mesfl ockens åsikt åter varit bara luft? I varje fall har man påpekat att det verkligen skulle stå Finland dyrt att underlåta att verkställa övervakningen.

Under hela EU-medlemskapet har fl odvågen av nya tjänsteuppgifter för kommunalveterinärerna varit enorm. I inget skede har man från statsmaktens sida frågat om resurserna borde ökas. På fältet har uppgifterna dock utförts, har man ingen arbetstid kan man ju tänja på dagarna efter behov. Också i detta fall var man färdiga att tänja på sig så långt som möjligt. Förbundets fullmäktige drog i november upp riktlinjer där rekommendationen om att avstå begränsades till att röra enbart sådana CAP-utredningar som omfattade en stödpolitisk evaluering, inte övrig provtagning och övriga utredningar, även om deras resultat skall användas vid övervakning av kompletterande villkor. Dessa omfattas givetvis av de bestämmelser som normalt gäller vid jäv för tjänsteman. Kravet att utöka övervakningens omfång är en besvärlig fråga. I princip bör brister som har uppdagats inom annan övervakning också tas upp i stödövervakningen. I djurskyddsfrågor kan bruket av ett sådant verktyg säkert vara befogat men därutöver måste man noga överväga var rollen som informatör och skvallerbytta hör hemma. Tillit är en skör naturtillgång.

Fem CAP-länsveterinärer kan inte sköta om all övervakning av kompletterande villkor. I varje fall inte nästa år då välfärdsutredningar skall utföras. De behöver de regionala tjänsteveterinärernas hjälp. I en del av de regionala enheterna kunde dessa uppgifter kopplas samman med tjänsten som regional hygieniker. Staten bör snabbt visa grönt ljus för en delfi nansiering av tjänsterna genom att av kommunerna inhandla den tjänstetid som behövs för uppgifterna.

Ja, den där samlingen mesar. Den rann mig i hågen genom ett gammalt diskussionsinlägg i Veterinärtidskriften. Gänget hade då med kort varsel beordrats att i sträng köld ta blodprov på besättningar med köttdjur. Med frusna kanyler och fingrar var även det ett tröstlöst företag.

Antti Nurminen
Ordförande i Finlands Veterinärförbund