I november drog veterinärförbundets fullmäktige upp riktlinjer för förbundets verksamhet. Enigheten om framtidsmålen var rentav förbryllande. De tindrar framför oss som klara aftonstjärnor. Förbundets grunduppgift är också framöver rådgivning åt medlemmar och bistånd i de mest varierande professionella problemsituationer. Det är viktigt att i vidare omfattning utfärda direktiv för verksamhetsmodellerna.
Inom alla sektorer fi nns det ett tryck på att ändra veterinärernas
befattningsbeskrivningar. Vår yrkeskårs värden har ändrats.
Universalmannen, som kan rycka ut i alla situationer, har ersatts av
en skarp sakkunnig som stävar efter möjligast gott resultat.
Splittrade befattningsbeskrivningar lämpar sig inte för oss. När
man inte kan se mellan fingrarna klarar man inte av dem. Det finns
redan nog av historier om utbrända kolleger. Uppgifterna måste kunna
anpassas till familjelivet på ett bättre sätt än nu. Om man också
i framtid vill ha människor för de olika uppgifterna måste man
kunna garantera en tillräcklig regelbundenhet och fritid. Den
belastning jourarbetet utgör måste minskas genom att utveckla
systemet. Samarbetet kolleger emellan måste utvecklas. Ensamma vargar
håller på att ersättas av teamanda. Arbetsgivarna bör tydligare
förbinda sig till vidareutbildning.
Dessa år orsakerna till att man ansåg regionaliseringen vara den
kärra där vi skulle sitta på förarplats. Annars kan man bli
transporterad på fl aket dit andra vill. På kuskbock man skall sitta.
Utkastet till ny veterinärvårdslag ser ut att skapa ett bra underlag
för att utveckla systemet i den riktning veterinärerna vill. För
att i framtiden kunna arrangera servicen på ett vettigt sätt vore
ytterst viktigt att lagen skulle omfatta också subventioner för
resekostnader. Man kan dock inte bli och vänta på lagen, ty
regionaliseringen av miljöhälsovården är redan i full gång. Vår
sammanhållning är därför av vikt. Man borde kunna avstå från
kortsiktiga personliga fördelar för att åstadkomma ett för
veterinärerna och kunderna fungerande lokalt system.
Det strategiskt viktigaste är att möjligast snart inrätta regionala tjänster för hygieniker- och övervakningsveterinärer. Tjänsteuppdragen borde överföras på dem. I och med tjänsteveterinärerna skulle systemet erhålla nya utvecklingsresurser. Problemen med jäv och CAP-övervakning skulle också kunna lösas. Fullmäktige ansåg ju att praktikerveterinärerna är jäviga för detta uppdrag. Det år förståeligt att veterinärvården inte intresserar kommunala beslutsfattare i någon större utsträckning. Vi måste själva skapa politisk betydelse för den. Därtill fi nns det gott om medel. Sällskapsdjur, livsmedelssäkerhet och djursjukdomar väcker stora känslor. Dessa måste man utnyttja. Varje enskild veterinär borde i samband med olika expertutlåtanden och -intervjuer lyfta fram sin veterinär-titel. Vi får inte gömma oss i den anonymitet som överdirektörskapet, eller motsvarande, ger.
Det största arbetet blir dock på fältet. I varje region bör man hitta medel för att sälja veterinärernas gemensamma syn till beslutsfattarna. För tillfället begrundar man hur förbundet skulle kunna ge konsulthjälp åt lokala kolleger i att omorganisera arbetsuppgifterna. Det vore vettigt att använda inkomsterna från förbundets placeringsförmögenhet till dylika strategiskt viktiga utvecklingsprojekt. En helhetsutredning om veterinärernas betydelse för den kommunala ekonomin kunde vara en bra slägga för att mjuka upp beslutsfattarna. Veterinärernas styrka i miljöhälsovården grundar sig långt på en medicinsk grundutbildning, på förmågan att tala samma språk som läkarna och på epidemiologisk kompetens. En omfattande kännedom om livsmedelskedjan skapar en behörighet som andra yrkesgrupper saknar. För oss torde det vara fördelaktigast att sträva efter ytterligare fl ere kontakter med folkhälsoarbetet. Därför bör man komma ihåg de möjligheter förnyelsen av servicestrukturerna för med sig. Det lönar sig inta att låsa sig vid de regionala enheter som nu grundas.
Det vore fruktbart att få med privatpraktikerna i de lokala arrangemangen. Man kan utveckla fungerande lösningar till exempel utgående från Åbo-modellen. Det år viktigt att slipa på privatsektorns spelregler så att de bäst tjänar såväl arbetstagare som företagare. Man måste fästa uppmärksamhet vid en rättvis fördelning av risker och övriga spelregler för företagare som gör samarbete. Följ dessa stjärnor.