Förertagarveterinären
är en rätt ny företeelse i den finska företagsvärlden. Först för
trettio år sedan grundades den första privata veterinärstationen. Före
det fanns det dock enstaka en veterinärs mottagningar. Vår yrkeskår
hade dock vant sig vid en privatpraktikliknande verksamhet i samband
med de praktiserande tjänsteveterinärernas avlöningssystem, där
inkomsterna från yrkesutövning tillsammans med grundlönen utgör
inkomsten. Närhet till kunden och långa arbetsdagar kalvar ett
tjockare lönekuvert. Arbete är kollegerna inte rädda för.
Finnar vill dock inte
i första hand bli företagare. I en utredning inom den Europeiska
unionen väljer två tredjedelar av fi nnarna hellre lönearbete än företagande.
Att hoppa helt till privat företagsamhet utan det stöd en
arbetsgivare ger; garanterad, om ock liten, grundlön, arbetsutrymmen,
betald semester och betalda sjukdagar, pension och övriga sociala förmåner,
kräver mod, självtillit, kreativitet men också en viss galenskap.
Under de första verksamhetsåren är ett övrigt liv nästan
uteslutet. Ofta cirklar också familjelivet runt företaget. Utdelning
får företagaren när fakturorna blir betalda och kunden gör ett återbesök
till mottagningen. Att lyckas hjälper en att orka vidare och så småningom
presterar man också resultat. Man kan tex planera att ta sig en
semester.
Att grunda ett företag
för med sig ett otal saker som man inte behövde tänka på i en
annans tjänst: var skall vi verka? Skall jag köpa, hyra eller bygga
utrymmen? Varifrån skall jag få apparater och vilka apparater behövs?
Vem underhåller byggnaden, apparaterna? Hur skall städningen ordnas?
Hur och var skall jag annonsera och med vilken summa? Hur utbetalas lönerna?
Hur bestäms semestrar och lediga dagar? Försäkringarna då? Under
trycket av dessa krav verkar en obligatorisk kurs i företagsamhet som
en utomordentlig sak för studerande.
Veterinärer har
traditionellt lärt sig att arbeta ensam. Då kommer ingen och
kritiserar gjorda beslut och prackar på en nya arbetssätt. Men fi
nns heller ingen med vem man kan begrunda problematiska patienter och
situationer. På nuvarande veterinärstationer arbetar i allmänhet fl
era veterinärer, och förutom de, djurskötare och också annan
personal. En personal som arbetar bra tillsammans och kan sin sak är
defi nitivt företagets största tillgång. Personaladministrationen
torde vara ett av de områden i företaget som är svårast att bemästra.
Veterinärerna är i förtaget antingen ägare eller aktionärer, avlönade
arbetstagare eller självständiga yrkesutövare som hyr sina
verksamhetsutrymmen. Ansvaret för arbetsledningen måste dock ligga
hos någon veterinär. Den som har ansvaret borde kunna se och uppmärksamma
varje enskild arbetstagares starka sidor, så att var och en kan
utvecklas i sitt kunnande och sålunda öka sin egen trivsel i arbetet
och också företagets verksamhetsförutsättningar samt lönsamhet.
Ett delägande i företaget möjliggör en breddning av de ekonomiska
riskerna och minskar således de tryck som riktas på en enda person.
I sista hand ligger ansvaret dock alltid hos verkställande direktören.
Vad driver en veterinär
till att bli företagare när man måste ta på sig allt det ovan nämnda?
Kanske tvingas man ibland bli företagare när inga andra möjligheter
öppnar sig. Utgångspunkten kan vara fruktsam, den innehåller ju en
sorts utmaning. Den som aktivt söker sig till företagare strävar
efter den frihet som hör ihop med företagsamhet: att ansvara för
sina beslut endast till sig själv och företaget. Då kan också
arbetets frukter, den ekonomiska framgången och företaget framgång
räknas som resultat för de som jobbar.