Fågelinfluensa

I egenskap av länsveterinär fi ck jag vid tolvtiden en fredag i augusti ett telefonsamtal från jord- och skogsbruksministeriet. En kollega berättade att man preliminärt misstänkte fågelinfl uensa hos en mås i Uleåborg. Mer dramatiskt än så var det inte. Vi kom överens om att ytterligare prov skulle tas, att de fjäderfäbesättningar som går ute skulle kartläggas och att kommunalveterinärerna i trakten och andra intressegrupper skulle informeras i första hand. 

Efter att ministeriet hade offentliggjort ett meddelande mot kvällssidan började det emellertid gå livligt till. Trots att det fanns en överenskommelse med ministeriet om att ministeriet och Folkhälsoinstitutet skulle sköta informationen var det också på den ort där fyndet hade gjorts nödvändigt att möta trycket från medierna, så kvällen gick i intervjuernas och tv-framträdandenas tecken. Också landets högsta ledning undrade via landshövdingen om rikets säkerhet var hotad och om läget var under kontroll. Ett krismöte ordnades på Folkhälsoinstitutet under kvällens lopp, och ett meddelande som gällde saken sattes ut på institutets webbsidor redan samma kväll. Följande morgon öppnades en telefonlinje för oroliga medborgare.

Under lördagen anlitades den sedan av nästan hundra människor. Lördag morgon kom beskedet att polisens nödcentral i Uleåborg översvämmades av meddelanden om fåglar som påträffats döda. I det läget var det inte önskvärt att allmänheten skulle transportera fåglar kors och tvärs. Därför organiserade vi en uppsamlingsservice som var i gång under veckoslutet. Den närmaste beredskapsveterinären rekryterades för att sköta uppdraget
och det kom verkligen in en jämn ström av samtal där man bad om avhämtning av döda fåglar. I och för sig var det här inget märkvärdigt; vid den här tiden på året hittar man relativt ofta döda unga måsar, eftersom salmonella, aspergillos och parasiter angriper den överstora populationen på soptippen i Uleåborg.

På lördagen deltog jag i en internationell telefonkonferens som Folkhälsoinstitutet ordnade. Förutom representanter för Folkhälsoinstitutet och EU:s smittskyddsverk deltog också kollegerna från JSM och EELA. Syftet med konferensen var att säkerställa att de försiktighetsåtgärder som Finland hade vidtagit var tillräckliga enligt de internationella experternas uppfattning.

Jag fick höra att även om fyndet kanske inte var någon pangnyhet för medierna i Finland så förhöll det sig annorlunda i Västeuropa. Mellan raderna tyckte jag mig förstå att det fi nns en stor skräck för en pandemi som kommer österifrån och att Finland fortfarande uppfattas som en del av sin östra granne. Därför undrade jag inte längre över varför en fotograf från Reuters hade knackat på länsstyrelsens dörr på fredagskvällen. Han råkade befinna sig i Uleåborg på grund av VM-tävlingen i luftgitarr. Också EU-kommissionen underrättades om fyndet på lördagen.

Det hela var ett tydligt bevis för vilken nyckelposition veterinärerna innehar när det gäller människors hälsa. Det är ett välkänt faktum att 65 procent av de patogena organismerna är gemensamma för människor och djur. Nästan alla de farligaste epidemierna bland människor är sjukdomar som överförs från djur. Om ett enda preliminärt fynd som en veterinär gör i Finland leder till sådan uppståndelse i hela Europa borde det inte råda någon oklarhet om huruvida miljöhälsovårdens rätta plats på regionnivå är inom tekniska sektorn eller folkhälsoarbetet. Inte heller borde det råda någon oklarhet om vilket slag av utbildning den person som leder hälsoövervakningen bör ha. När kommun- och servicestrukturreformen framskrider i raskt tempo och man har lyft fram modellen med regionkommuner skulle man också hos oss kunna rikta blicken mot det kommunsamarbete som byggs upp inom ramen för hälso- och sjukvården utan att alls ringakta miljövården och byggnadstillsynen, som säkert hittar sina egna samarbetsmodeller även utan veterinärerna. Dessutom är det värt att fundera på om det när allt kommer omkrig är vettigt att överföra bekämpningen av smittsamma djursjukdomar från staten till kommunerna, vilket enligt planerna skall föreslås i den nya veterinärvårdslag som är under beredning.

Antti Nurminen
ordförande