Förhandlingsomgången med Kommunala arbetsmarknadsverket kunde slutföras i slutet av året efter att förbundets förhandlare i fl era långa och tunga veckor hade brutit arm med KA:s förhandlare. Trots att jag sedan tidigare kände till förhandlingsprocessen, förde en ny förhandlingsbransch och -partner med sig nya erfarenheter och gav mycket att tänka på. Förbundets utgångsläge för förhandlingarna var klart.
Förbundet kommunala löneutskott hade grundligt gått igenom läkaravtalet, beaktat tankarna från fältet och vässat sin spjutspets för att kittla KA:s förhandlare till att göra ur veterinärernas synpunkt gynnsamma beslut. Jag kunde konstatera att förbundets förslag var väl motiverade och objektivt kontrollerbara som rätade ut oskäligheter. Vad var då KA:s svar på våra förslag? ”Kommer inte på fråga och ytterligare en gång nej”.
Det var inget överraskande i att arbetsgivarparten ställde sig njuggt till fackets förslag, men KA gav en mycket besvärlig bild av sig själv. Motpartens enskilda förhandlare var nog uppbyggande och samarbetskunniga men ofta uppstod en sådan sinnebild att förhandlingsresultaten ändrades ännu efter förhandlarnas gemensamma möten.
Avtalsverksamheten på arbetsmarknaden är i grunden att köpslå. INPO defi nierar de spelpjäser som står till buds och vill man ha något extra måste man vara beredd att avstå från något annat. Förbundet hade under denna avtalsomgång en stor beredvillighet att ta i tu med frågor rörande arbetstider och bundenhet till arbete. KA var inte berett att ännu köpslå om dessa frågor. Vi kom också på vårt håll till uppfattningen att, trots KA:s förhalningskamp på veterinärernas välstånds bekostnad, verkar tiden till vår fördel och vi kan få tillstånd de nödvändiga förändringarna genom att utnyttja befi ntlig lagstiftning mera effektivt samt med benäget bistånd av i sikte varande lagförändringar.
Den negativa inställningen till välståndsfrågor som KA uppvisade dirigerade förhandlarnas största krutladdning till ersättningsfrågor. Här uppnådde vi rimliga resultat blyay en rejäl förhöjning av den sociala löneklassen, ett slopande av studeranderabatten och en verkställighet av tillägget på 50 procent för lördagar. Därtill skedde avsevärda förändringar i uträkningsgrunderna och poängteringarna för jourersättningar och besöksavgifterna.
På sedvanligt sätt var förhandlingarna tunga. Traditionerna på arbetsmarknaden tycks kräva nattsammanträden och armbrytning i sista stund. Förbundets chefsförhandlare var på kalkstrecken tvungna att nöja sig med ett par timmars nattsömn. Det må dock konstateras att förhandlarna överlevde trots att t.ex. KA:s kopieringsmaskiner stupade den ena efter den andra under de mest hektiska förhandlingarna. Vår tolkning om kopieringsmaskinernas öde var att det var en följd av att KA kontinuerligt spottade ut för tjock text.
Det vore fi nt om varje kommunalveterinär kunde beredas tillfälle att vara som en fl uga i taket under läkaravtalsförhandlingarna. Med största sannolikhet skulle skådespelet för en utomstående te sig närmast som en tragikomedi. Först manglar man med håret på ända i veckotal och lider av kontinuerlig syrebrist och till slut landar man på några millimeters avstånd från det föregående avtalet. Frustrerande? Kanske. Hur som helst, om någon tror att man under förhandlingarna inte gör allt man kan göra, så slänger jag bilaga fem på er. Eller borde man för en gångs skull klättra upp på barrikaderna och slänga hela läkaravtalet på arbetsgivaren?