Jag tackar medlemskåren för det förtroende ni visat fullmäktige. Det behövs nu mera än någonsin. Under kommande mandatperiod är förnyandet av veterinärvårdslagen en central sak. På ett avgörande sätt kommer den att inverka på vårt dagliga arbete.
Den riktning arbetet kommer att ta är ännu öppen. Vi har tyglarna i vår hand så länge vi vet i vilken riktning vi är på väg. Om vi sinsemellan drar i olika riktningar eller gräver ned oss i skyttegropar leder någon annan oss säkert in i den spilta som anses vara lämplig.
Det viktigaste är att hitta gemensamma mål som tjänar hela samhället. Där borde vi vara på den starka sidan. I övriga yrkesgruppers ögon ter sig läkarna och veterinärerna som pinsamt kollegiala och enhetliga.
Vi behövs alla för att komma överens om målen. Här skisserar jag upp mina egna tankar till bas för vårt gemensamma arbete. Det mest fruktsamma torde vara att se veterinärvården som en stödfunktion för lantbruket. I detta perspektiv är också sällskaps- och hobbydjur ett slags förnödenheter. Veterinärvården bör stöda djurhållning så att djuren kan tjäna sina ägare på bästa möjliga sätt utan att bli till ett allmänt otyg. Det behövs stöd både till att befrämja välmåendebefrämjande åtgärder och för att minimera ekonomiska samt smittorisker. Arbetet kan lyckas blott om man förstärker bindningarna mellan veterinärvården och branschen. Tjänstemännens roll som samhällets yttersta intressebevakare är dock odiskutabel.
För att uppnå de mål som har uppställts för hela samhället krävs ökad offentlig fi nansiering. Det lönar sig att rikta tilläggsfi nansieringen till att öka välmåendet, till förebyggande hälsovård och till att höja på standarden av tjänsterna. Det offentliga ansvaret utvidgas att omfatta mera än den nuvarande basveterinärvården. Här borde man beakta lokala omständigheter.
De regionala enheterna borde bjuda ut också specialistveterinärtjänster till sådana husdjurshållningsenheter som förekommer rikligt på området. För detta ändamål kunde man skapa gränser som grundar sig på djurmängder och kvalitetskriterier för tjänsterna. Den privata sektorn borde införlivas i produktionen av tjänster.
Systemet bör byggas upp på ett sätt som inte förvränger konkurrensen. Systemet bör beakta skillnaderna i de olika delarna av landet. Det bör även vara tillräckligt flexibelt emedan samma regler inte gäller för både tillväxtcentra och glesbygd. Resekostnaderna bör i mån av möjlighet minimeras. Åtminstone i tätt bebodda områden måste man minska på enskilda personers diversitet i arbetet så att yrkeskunskap och produktivitet kan upprätthållas. Med ökande avstånd ökar konkurrenskraften hos dem som har många talanger. Den regionala modellen som tår i knopp skapar förutsättningar att bättre än tidigare dela upp uppgifterna enligt regionala behov.
Den dubbelroll som en längre tid har besvärat kommunalveterinärkåren bör klargöras. Praktikern bör dock, åtminstone i glesbygderna, beredas rätt att utföra sina tjänsteuppgifter. Man bör noggrant komma överens om vilka tjänsteuppgifter en praktiserande veterinär har rätt att utföra. Jag tycker att lämpliga uppgifter för en praktiker vore inspektioner och med dem behäftade intyg samt provtagningsuppgifter. Däremot skulle uppgifter som att tilldela direktiv och begränsningar inklusive tidsgränser till djurägare höra till speciella tjänsteveterinärer. Systemet med speciella tjänsteveterinärer får troligen ny fart av de hälsogranskningar för djur som kommer med CAP-stödet.
De potentiella mål jag ovan har skisserat ger en uppskattning av hur omfattande härva vi har att göra med. Att svarva det till lagstiftning är en omfattande uppgift. För att säkra veterinärkårens intressen är det viktigt med ett brett stöd i medlemskåren. Eventuella inre motsättningar borde man reda ut i loppets början så att de inte ställer till besvär på den kritiska slutrakan.