I början av mitt arbetsliv i slutet av sjuttiotalet var jag den enda sökanden till en kommunalveterinärtjänst i norr. Samma tjänst var nyss lediganslagen men även nu ville man inte heller hitta en enda sökande. I Finland har under denna tid utexaminerats åtminstone tusen nya veterinärer. Vilket är det svarta hål som slukar de utexaminerade kollegerna när man t.o.m. innanför Ring III klagar på arbetskraftsbrist?
Det är i varje fall säkert att den kommunala sektorn inte i varje fall är detta hål. Alla känner till orsakerna varför kommunalveterinärerna inte trivs i sina jobb, trots att man på den femte årskursen drömde om blandpraktik. Dessa orsakers rankinglistan toppas av bundenhet till arbetet, splittrad arbetsbild samt en schizofren roll vid kundservice och som tjänsteman. Systemet håller på att bryta samman och det är bråttom med reformerna. Det är inte en lösning att ta till kraftåtgärder såsom en obligatorisk kommunalveterinärspraktik eller att använda sig av testikelpoäng vid antagningen av studeranden. Den enda utvägen är att ändra på kommunalveterinärens arbetsbild så att unga kolleger frivilligt vill söka sig till det arbetet.
Reformens ramar har slagits fast i statsrådets principbeslut. Vi är redan med hård fart på väg mot regionala enheter. Vi kan inte längre ändra på riktningen. I teorin erbjuder den regionala modellen lösningar på många av det nuvarande systemets problem, speciellt i fall resurserna kan avmätas realistiskt i stället för att nyfördela den nuvarande misären. Finland är till arealen ett stort land och lösningen måste beakta de geografi ska omständigheterna. Det viktiga är att en större enhet är mindre sårbar och mindre beroende av utomstående vikarier, vilka inte ens står till buds.
Flera regionala projekt är på gång och i de fl esta spelar veterinärerna en biroll. Det är förståeligt att vår yrkeskår inte har tid att sitta på möten och pyssla med fyrfältsanalyser då livmodersframfall väntar på behandling. Centralförvaltningen har emellertid klart signalerat att det inte går att förverkliga de regionala enheterna utan veterinärvården trots att man ställvis har förfallit till sådant önsketänkande. Faran är att de nya organisationerna där veterinärerna deltar byggs upp ur andra yrkesgruppers synvinkel eller till slut t.o.m. med tvångsmedel. Redan nu kan man urskilja att kolleger med brådska har förts in i regionen, såsom får leds till slaktbänken, trots att många omständigheter som berör just veterinärerna är olösta. Om detta är situationen i din region lönar det sig att vissla av spelet och ta time out.
Veterinärerna bör kunna säga sitt om hurudan organisation och under vilken slags ledning de överförs. I samband med förändringen får arbetsvillkoren inte försämras för någon part. Bästa kolleger, gå med och ta ställning i saker som berör er. Det fi nns ingen annan möjlighet. Skriv inte under några papper förhastat. Förbundet hjälper er, vilket förövrigt är en av de största framtida utmaningarna.
Det lönar sig inte att lämna en stor reform halvdan. I samma veva kan vi på en gång rätta till vår ömmaste smärtpunkt, jouren, genom den s.k. callcentermodellen. Vi behöver inte varje natt ha hundra jourhavande veterinärer. Jouren för smådjur kan helt överföras till landskapsnivå genom att, enligt modellen i Åbo, göra deltagandet i jouren lönsamt också för privatsektorns kolleger. Vi kan också sluta med den tärande diskussionen om jävighetsfrågor i kundrelationer i samband med CAP-övervakning, djurskydd och andra myndighetsuppdrag genom att förse varje region med en tjänsteveterinär som inte deltar i praktik. Detta förutsätter givetvis statlig fi nansiering. I en föränderlig värld börjar den tid vara förbi då statliga uppgifter kunde åläggas kommunens arbetstagare mot nominell ersättning.