Karavanen skrider framåt

Min period som ordförande lider mot sitt slut. I skrivande stund vet jag inte vem som efterträder mig, valet sker om ca en vecka. Tiden har gått snabbt, tre år har gått som på vingar och det känns som om jag nyss hade börjat. Vid närmare åtanke har det emellertid hänt en hel massa. Med handen på hjärtat kan jag inte säga att jag skulle ha åstadkommit mycket och fått saker slutförda, men jag har hunnit blanda mig i många saker.

Våra system befinner sig i ett brytningsskede. Under de närmaste åren kom-mer förändringarna, som nu är under arbete eller där planeringen har skridit lågt, att inverka på de flesta veterinärers arbete och verksamhetsbild. Förnyandet av veterinärvårdslagen kan medföra t.o.m. avsevärda förändringar i ansvarsfördelningen av hur olika uppgifter ordnas. Trots att förnyelsearbetet utgår från den grundidén, att ansvaret för att anordna en riksomfattande basveterinärvård fortfarande åläggs kommunerna, är det inte alls självklart att dessa på regional basis är beredda att åta sig de kommungränserna överskridande samhälleliga utma-ningarna. Det kan kräva åtskilliga armbrytningar att verkställa de krav djurskyddslagen och lagen om djursjukdomar ställer. Beslut krävs också om hur den offentliga och privata sektorns ansvar fördelas och hur deras inbördes samarbete utvecklas. Vad innebär företagslagstiftningen som håller på att förnyas för vete-rinärstationerna? Hur skall den framtida dygnetruntjouren ordnas? Inom stats-sektorn innebär grundandet av Kaari-ämbetsverket också en stor principiell förändring. Hur många län har vi månntro om fem år? Har man om två år lyckats förse fakulteten med tillfredsställande utrymmen och resurser? Det är tunnsått med kolleger som för sin egen del kan konstatera att framtiden, i fråga om ar-bete, ser ut som det förgångna!

I denna situation accentueras betydelsen av vår gemensamma intressebevakning. Ingen annan försvarar våra intressen utan vi måste göra det själva. Det ser ut som om medlemskåren nu följer med det förbundet gör eller låter bli att göra mycket mera noggrannt än tidigare. Man måste, förutom att påverka system och helheter, sätta sig ordentligt in i rådgivning av medlemmar.

Såvitt jag kan se har förbundet läget under kontroll. Nyligen har vi på bred basis bildat oss en klar uppfattning om utvecklingsbehoven inom veterinärvår-den och för tillfället begrundar vi utvecklingen av vår egen organisation, ekonomi och utbud av medlemstjänster så att de i framtiden fungerar möjligast jämlikt och effektivt. Inom förbundets administration och beslutsfattande råder enligt min uppfattning rätt anda. I beslutsfattningen och beredningen har man i gott samförstånd letat efter allmänt accepterade och ur helhetssynpunkt riktiga och rättvisa linjer. Enskilda personer ellergrupper har inte gjort sig skyldiga till s.k. armbågstaktik. Jag är fast övertygad om att denna linje kommer att fortsätta också efter årsskiftets rätt omfattade personomställningar. Att introducera misssämja och gruppbildning i vår verksamhet befrämjar säkerligen inte någon medlemsgrupps intressen. Oberoende av en hurudan sak det rör sig om har också motparten sina egna, sist och slutligen, väl underbyggda motiv för sina åsikter. Var finns den klokhet som säger vem som har rätt i varje enskilt fall? Tidvis är det skäl att ge efter, trots att överdriven mjukhet och lust att vara till lags är av ondo. I vår dagliga gärning är vi i ett serviceyrke; patientens eller kun-dens bästa går på ett naturligt sätt framom det egna. Vi måste vara mera strikta än vi aär nu i att driva intressebevakningsärenden. Att gå sina egna intressen är t.o.m. önskvärt. Förutom djurskyddslagen behöver vi någon sorts veterinärskyddslag, såsom en mera erfaren grannkollega till mig konstaterade i samband med sin pensionering.

Jag har skött min uppgift i förbundet som halvtidsarbete. I praktiken har det betytt att jag varannan vecka har försökt sköta min tjänst som kommunalveteri-när i Padasjoki och varannan vecka vara i Helsingfors. Arrangemanget har fung-erat tämligen väl. Flexibla och positivt inställda vikarier, grannkolleger, kansli-personal, den egna arbetsgivaren och framför allt den egna familjen har gjort detta möjligt. De Padajoki-veckor under vilka jag inte en enda gång skulle ha varit i Helsingfors på möte är till sist och slut få. Mina arbetskamrater och anhö-riga har regelbundet varit tvungna att rucka på sina egna tidtabeller i takt med mina åtaganden. Det har inte alltid varit lätt. Alla är värda ett stort tack för sin förståelsefulla inställning!

Vad börjar jag då nu göra? Förutom mitt dagtidsjobb blir jag i varje fall nätoperatör. Siknäten har jag redan lagt ut.

Ari-Matti Pyyhtiä
ordförande