Under veterinärdagarna och därefter har jag fått stifta bekantskap med en riktigt ny värld och livsstil. Trots att jag som ägare till två djur redan tidigare, främst i samband med veterinärbesök, har kunnat se glimtar ur veterinärers vardag har jag först under de senaste veckorna insett hur föga jag har vetat om veterinärens ar-bete och placering i vårt samhälle.
En av de första uppgifterna för varje ny arbetstagare är att bekanta sig med sin arbetsmiljö, ta i besittning arbetsuppgifterna och göra sig känd för arbetsmiljön. Att bli bekant med arbetsmiljön har gått raskt undan såväl på veterinärdagarna, på styrelse- och fullmäktigemöten, som på förbundets kansli. Kvällarna har också förlöpt avslappnat med att bläddra i gamla Veterinärtidningar, veterinärmatrikeln och övriga utredningar och statistik om hur veterinärer placerat sig professionellt. Mest har min förståelse dock ökat genom otaliga givande diskussioner med veterinärer. Jag har förstått att veterinärerna är professionella som har en gedigen utbildning och gör en betydande insats i samhället. Jag har också lagt märke till en yrkesstolthet som förenar och vilken flera andra yrkesgrupper skulle avundas.
Att ta arbetsuppgifterna i besittning är på god väg, trots att jag tillsvidare har stått till förbundets förfogande endast ett par tre dagar i veckan. Som jurist är jag van att handskas med stora textmassor. Trots detta gick det åt så mycket tid till att vada igenom "de gröna mapparna" att jag undrar var dröjer den sax eller liknande apparat som klipper av veterinärlagstiftningen så att stoffet skulle kunna komprimeras och/eller begränsas. Olika kollektivavtal, de kommunalt och statligt anställdas livsviktiga kumpaner, har också blivit bekanta. Min häftiga dokument-surf så här långt har avsevärt biståtts av vårt förbunds ordförande och människorna på kontoret. Därtill bör man konstatera att ingenting befrämjar besittnings-tagandet av arbetsuppgifterna bättre än medlemskårens kvistiga telefonfrågor. Trots att en stor del av arbetsrättsliga frågor redan är bekanta för mig från mitt tidigare arbetsliv är veterinärernas yrke behäftat med sådana arbetsrättsliga mysterier att man inte riktigt kan förstå, och ännu mindre godkänna, deras existens. Så vitt jag kan förstå har också den luterska arbetsmoralen sina gränser.
Det är solklart att den nya verksamhetsledaren har tillräckligt med tegar att plöja. Vilken vägkost har jag då med mig? Grundkonditionen byggde jag upp vid Turun Yliopisto genom att bli jurismagister. Pennan vässte jag vid universitet i Roskilde genom att forska i möjligheter att påverka som arbetstagarna har. Ordets egg slipade jag först som stadsfi skal och sedermera som häradsåklagare vid Vasa rådstugurätt samt senare genom att " klubba styggisar" i häradsrätten. Efter allt detta lärde jag mig ännu tålamod och förhandlingskunnande som jurist på Kennelklubben i Esbo. Min hustru Riika håller mig med god näring och stark i viljan. Min dotter Ellen (11 mån) håller mig vaken och pigg. Under de tider då förbundet inte behöver mina tjänster riktar jag all min uppmärksamhet mot kvinnorna i mitt liv och tidvis, då förhållanden medger det, mot skogarnas och sjöarnas fjäderfä bistådd av mina behårade vapenbröder Nitro och Jimi.
Det jag tillsvidare har upplevt inom Veterinärförbundet försäkrar mig om att jag kommer att trivas bland er. Jag står till Ert förfogande.