Den ordentligt tilltagna ekonomiska tillväxten under tiden efter andra världskriget som, med un-dantag av 1970-talets oljekris, fortsatte till år 1990 möjliggjorde i Finland uppkomsten av välfärds-samhället, en förbättring av boendeförhållanden, en kontinuerlig ökning av inkomster och fritid samt en känsla av att barnen automatiskt skulle uppnå en bättre utbildning och samhällelig ställning än föräldrarna. Genom grundutbildning och vidareutbildning inom arbetslivet var det möjligt att utvecklas yrkesmässigt och uppnå det egna reviret av kunnande och funktion; arbetsautonomi.
Som en följd av produktionsglobaliseringen och 1990-talets recession stramades arbetslivet åt, arbetet effektiviserades och en del arbetsförhållanden omvandlades till korttidsjobb. Man sköter, utan att ifrågasätta, nya tilläggsuppgifter med den tidigare arbetskraften eller rättare sagt med den arbetskraft som har blivit kvar efter "den naturliga avgången". Kunskapskraven ökar på alla nivåer. Resultatledarskap och den kontinuerligt ökande målsättningen samt skärpta övervakningen drar undan mattan från kontroll av det egna arbetet, att klara sig i arbetet personifieras och misslyckan-den blir individens problem. Inte att undra på att mobbning på arbetsplatsen och utbrändhet i arbetet har blivit folksjukdomar.
Historieprofessorn Juha Siltala, som har specialiserat sig på psykohistorik, har enligt mitt förme-nande på ett bra sätt kristalliserat de ovan nämnda arbetslivsförändringarnas inverkan på individens psykiska och fysiska välbefinnande. Den lineära känslan av det egna, familjens och samhällets till-tagande välstånd har övergått/håller på att övergå i permanent osäkerhet och kontinuerlig föränd-ring.
Hur berör detta veterinärer och kan saken åtgärdas? Enligt undersökningen "Veterinärernas hälsa och arbetsförhållanden", som förbundet och institutet för arbetshälsa år 2000 lät göra, upp-gav 73 % av veterinärerna sig vara klart eller i någon mån stressade. Stressorsakerna var arbete (65 %), familjeangelägenheter (14 %) och den ekonomiska situationen (13 %). De mest allmänna ar-betsrelaterade stressorsakerna var brådska, överbelastning med arbete och en splittrad arbets-bild.
Graden av utbrändhet i arbetet varierade klart bland veterinärer med olika arbetsuppgifter. Minst var den hos privata veterinärer (allvarlig 2,4 % och lindrig 30,5 %), samt kommunalveterinärer (allvarlig 1,3 % och lindrig 37 %). Statsanställda veterinärer var mest utbrända (allvarlig 2,8 % och lindrig 49 %).
Kunde dessa siffror ha ett samband med arbetsautonomi? Företagarveterinären kan vid sidan av alla ekonomiska riskeroch arbetsgivarens personalansvar, som hänger ihop med företagandet, kontrollera det egna veterinära yrkesarbetet. Som en följd av specialkunnande och professionellt intresse utväljs kundunderlaget delvis i enlighet med företagsinriktningen och anskaffningen av den professionella tilläggs- och vidareutbildningen bestäms av de egna behoven.
Kommunalveterinärerna förmår som "yrkesutövare" inverka på hur de arbetar och därför liksom påminner den kommunala veterinärvården i regel om sina utövare. Efter medlet av 1990-talet har kommunalveterinärena genom speciallagstiftning belastats med att verkställa ca 600 olika bestäm-melser. Detta har ökat på mängden tjänstearbete och känslan av att inte kunna sitt jobb, då det är svårare än tidigare att kunna allt och hinna med allt. Staten har som arbetsgivare gynnat korttidsjobb mest och de kontinuerliga organisationsförändringarna har tärt på veterinärernas autonomi.
De kommunala och statliga veterinärernas arbetsgemenskaper står åter inför förändringar. I kommunerna håller man på att slå ihop miljöhälsovården i större enheter och på statligt håll för-bereder man sammanslagningen av Livsmedelsverket, EELA och Kontrollen för växtproduktion samt en överflyttning av en del av ministeriernas operativa uppgifter på den nya organisationen. Med omställningarna skapar man åtminstone i teorin goda möjligheter för människor att speciali-seras djupare och att tillgodogöra sig sitt kunnande i arbetet.
Företagarveterinärernas antal har stadigt ökat under de senaste två decennierna och orsaken anser jag inte enbart vara nedgången i antalet kommunala tjänster utan veterinärens möjlighet att professionellt vara sin egen herre.
Läkarförbundets ordförande Pälve har konstaterat att läkarens arbete till sin natur är yrkesutöva-rens arbete, som begränsas av tunga och byråkratiska organisationer. Veterinärerna är nöjda med själva praktiken och enligt undersökningen upplevs den som belönande. När organisationerna förnyas är det skäl att hålla fast vid de starka sidorna i veterinärens arbete. Också i andra uppgifter, som på grund av veterinärernas breda utbildning erbjuds dem, bör man i betydande omfattning beakta arbetsinnehållet och möjligheten att bemästra detsamma. Arbetsautonomin omfattar givet-vis en möjlighet att åtminstone partiellt inverka på arbetstiden, avlöningen och förnyandet av yr-kesmässigt kunskapsstoff. Dessa saker bör förbundet befrämja för alla veterinärers del.