Den utredningsman för livsmedelsövervakningen som jord- och skogsbruksministeriet tillsatt framförde i våras att livsmedelövervakningen borde skötas av 50–60 regionala enheter i stället för nuvarande 275 kommunala enheter. På detta sätt kan man möjliggöra en vettig fördelning av uppgifter och ansvar samt förenhetliga de olika kommunernas övervakningsmängd och -kvalitet.
Livsmedelsövervakningen är en väsentlig del av miljöhälsovården. När man bygger upp samarbete lönar det att se ärendet som en helhet. För att underlätta detta har JSB och SHM erbjudit morotspengar för att planera och starta olika regionala projekt inom miljöhälsovården. Ansökningarna bör inlämnas senast i mitten av januari och bland dessa väljer ministerierna ut några olika pilotprojekt för stöd. Erbjudandet har förorsakat rikligt med uppmärksamhet i olika delar av landet och det är mycket sannolikt att alla hugade projekt inte erhåller projektpengar.
Veterinärvården är också en del av miljöhälsovården. Ett omfattande samarbete på ett mera vidsträckt område ger möjligheter t.ex. till att uppdela uppgifterna, omorganisera jourerna och kanske ett mera intimt samarbete även med privatsektorn. Ett samarbete av ny sort behöver, så vitt jag kan förstå, inte betyda sammanslagningar på organisationsnivå. De områden där man samarbetar bör vara tillräckligt stora och på så sätt avgränsade att enskilda randområden, kommuner eller veterinärer inte blir lämnade ensamma och att ministeriet via direktiv behöver blanda sig i saken.
Situationen som snabbt utvecklas har skapat omfattande förundran och t.o.m. rädsla i de olika landskapen. Enligt mitt förmenande finns det ingen grund för detta. De senaste årens resurskartläggningar, vattenepidemier och djursjukdomar har utvisat att vi i alla fall inte är för många och för tillfället är man inte ute för att minska antalet veterinärer på fältet. Det är emellertid skäl för oss att aktivt delta i planeringen av de lokala samarbetsformerna. Sålunda kan vi bäst försäkra oss om att saker som är viktiga för oss beaktas. Därtill kan man inte se snett på samarbete med andra yrkesgrupper. Det är säkert att också andra är framme med sina egna åsikter. De är lika riktiga åsikter som våra egna bara infallsvinkeln är en annan. Via samarbete och öppna diskussioner kan vi bygga upp funktionssätt där alla kan fungera och trivas i sitt arbete.
Jag tror att år 2003 är ett viktigt år under vilket vårt arbete stakas ut långt in i framtiden. I Veterinärförbundet försöker vi efter bästa förmåga samla information om olika modeller, kartlägga deras bra och dåliga sidor samt hjälpa kollegerna att lösa sina problem. Därför uppmanar jag er till aktiva kontakter, både sinsemellan och med förbundet.
En god fortsättning på år 2003!