Bör gängsevårdsrekommendationer också ges inom veterinärmedicin?

Den första som började med Evidence-based medicine (EBM) tänkandet på 1970-talet var den brittiske läkaren Arthur Cochrane. Han oroade sig över nivån på den kunskap som låg till grund för medicinsk vård. Cocrane upptäckte att endast ca tio procent av klinisk forskning i obstetrik och perinatalskedet uppfyllde kriterierna för ett bra vetenskapligt arbete. Detta pionjärarbete ledde till ett världsomspännande nätverk av Cochrane-centra, som nuförtiden med expertkrafter bedömerpublicerad medicinsk klinisk terapiforskning.

Metodiskt utarbetade vårdrekommendationer utgör en metod att höja på nivån av och likrikta sjukdomars behandling. I Finland har arbetsgrupper, bestående av experter från föreningar för specialläkare och andra grupper, inom ramen för Duodecims gängsevårdprojekt, börjat ge riksomfattanade vårdrekommendationer. Med dem kan höja på vårdens kvalitet och minska på variationen i vårdmetoderna. Koncisa och lättlästa vårdrekommendationer stöder läkaren i det praktiska arbetet och fungerar som grund vid utformningen av regionala vårdprogram. Rekommendationerna har även samhällelig betydelse. Beslutsfattarna inom hälsovården samt hälsovårdstjänsternas arrangörer och användare intresserar sig för dem.

Man försöker basera den del av gängsevårdsrekommendationen, som berör behandlingen av själva sjukdomen, på vetenskapliga fakta, så långt som dessa är tillgängliga. Grunderna för rekommendationerna indelas i fyra kategorier A, B, C och D (A= starka veteskapliga bevis, D= inga veteskapliga bevis, expertrekommendation). På detta sätt försöker man samla uppskattningarna om forskningsresultatens vetenskapliga kvalitet, antal, konformitet, möjligheter att generalisera och kliniska betydelse. Meningen är att den som använder sig av vårdrekommendationen snabbt skall kunna bilda sig en uppfattning om tillförlitlighetsgraden av de fakta som rekommendationen baserar sig på.

I jämförelse med medicinen har veterinärmedicinen en svårare situation angående EBM: det finns många djurarter och regionala skillnader har större inverkan än inom medicinen. Vid behandling av djur bör man även beakta andra kriterier än klinisk effekt, t.ex. medicinernas karenstider och behandlingens pris. Resurserna för oavhängig veterinärmedicinsk klinisk forskning har alltid varit små. De finns endast få publicerade undersökningar av vårdexperiment som fyller vetenskapliga mått.

Många veterinärer torde, kanske omedvetet, emellertid redan länge ha följt EBM-principer. Man vid utbildningstillfällen och i litteraturen letat efter information om hur olika sjukdomar sköts och strävat till att använda enbart sådana metoder om vilkas effekt det finns något kliniskt belägg. Ingen indikation inom veterinärmedicinen uppnår det högsta stadiet A. Detta skulle kräva flere högklassiga, dvs. kontrollerade, randomiserade blind- och andra försök angående indikationen hos ett bestämt djurslag. Den statistiska behandlingen av ett dylikt försök borde också vara vattentät och resultatenstarkt konformistiska.

Vårdrekommendationerna i internationella läroböcker utgår inte nödvändigtvis från EBM. Beklagansvärt ofta räknar man i dem upp alla tänkbara läkemedel som i teorin kunde ha en inverkan. Gängsevårdsrekommendationer för de viktigaste veterinära indikationerna skulle fungera som hjälp för praktiserande veterinärer. De skulle vara baserade på den nyaste litteraturen och annan bakgrundsinformation och trots det inte absolut binda någon. Den pro memoria som jord- och skogsbruksministeriets arbetsgrupp om antibiotika publicerade år 1996 kunde utgöra ett förstadium för en gängsevårdsrekommendation för veterinärer. Direktivet är för tillfället under uppdatering.

Europas veterinärorganisation FVES utkast till Good Veterinary Practice som europeisk standard för god veterinärpraxis. I fråga om medicinering rekommenderas att den bör vara motiverad och att patienten bör dra nytta av den; behandlingen baseras givetvis på noggrann klinisk undersökning och diagnos. En verksamhetsställe för praktik kunde i sin kvalitetshandbok inkludera också en beskrivning av behandlingsprinciper. Detta kunde lämpligen ske genom kritisk granskning av behandlingsmetoder med EBM som utgångspunkt och genom att använda metoder som är motiverade och så långt som möjligt vetenskapligt grundade.

Satu Pyörälä
Helsingfors universitet
Veterinärmedicinska fakulteten
Institutionen för klinisk veterinärmedicin, Saari enheten