Vem bryr sig om gemensamma angelägenheter?

De ökade kraven och tidspressen i arbetslivet syns på många sätt. Att orka börjar som begrepp vara en kliché, men de fenomen som ligger till grund för begreppet har inte försvunnit. Veterinärer inom olika sektorer känner igen den ökade kravnivån, svårigheterna att prioritera arbetsuppgifterna, "deadlines" som faller över en och motsättningarna mellan att utveckla sig själv och att ta hand om familjen och närstående. Tidsandan tycks även bära med sig ett förtingligande av olika funktioner. För varje euro jag satsar borde just jag få i vederlag en summa som motsvarar insatsen, gärna en aning mera. Kravet är i och för sig berättigat, men i ett snävt förverkligande kan det leda till en situation där de gemensamma angelägenheterna automatiseras och där ingen vill bära ansvar för dem.

Vilka, för alla veterinärer gemensamma, angelägenheter bör då veterinärförbundet sköta om? Finland bör ha ett veterinärvårdssystem som omfattar hela landet. Det garanterar i alla fall jourartad grundservice för såväl nytto- som sällskapsdjur. Systemet möjliggör verksamhetsförutsättningar för såväl offentliga som privata sektorn. Rättigheten till yrkesutövning för veterinärer som gör kliniskt arbete är klart lagstadgad (lagen om utövning av veterinäryrket); inom de olika sektorerna är veterinärernas inkomstnivå och arbetsvillkor åtminstone måttliga; veterinärernas grundutbildning och mängden utbildade motsvarar samhällets behov samt veterinärerna tillhandahålls med nödvändig vidare- och kompletterande utbildning. Yrket är välkänt och uppskattat i samhället och yrkeskårens etiska samt kollegiala regler har uppdaterats och omfattats.

Om centrala angelägenheter är illa omskötta lider alla veterinärer och veterinärernas kunder. Att ställa tillrätta och utveckla angelägenheter är ett långsiktigt arbete. Att få ett konstaterat behov upplyft till lagstiftningsnivå tar i regel tre till fem år, lika länge tar det att genomdriva större förändringar i arbetsvillkor och inkomstnivå.

Veterinärförbundet har ca 1550 medlemmar och organisationsgraden är ca 95 procent. De gemensamma angelägenheterna sköts aktivt av färre än hundra förbundsmedlemmar i förbundets olika förtroendeorgan (fullmäktige, styrelsen och arbetsgrupper samt utskott). De skall ha ett hjärtligt tack! Var och en av dem skulle kunna ange goda grunder till att de använder så mycket privat tid till detta talkoarbete. Den tiden tas av de närstående och av annan verksamhet. Å andra sidan gör deltagandet det möjligt att på ett genuint sätt att inverka på sina egna och yrkeskårens angelägenheter. Det skapar den gemenskap som hjälper till att orka också med de egna bekymren och som ger livet ett innehåll.

I veterinärförbundet har man strävat till att göra tröskeln till att delta i verksamheten så låg som möjligt. Alla är välkomna till förbundets beredningsorgan (arbetsgrupper och utskott). Olika åsikter och ställningstaganden kan riktas till förbundets förtroendepersoner och kansli. Ingen besitter en kristallkula där man kan läsa tankar. Om man vill ha förändring bör man alltid föra fram sina tankar. Att åstadkomma och vilja ha förändringar börjar med var och ens attityder.

I Helsingfors den 22.4.2002

Kalevi Juntunen
verksamhetsledare