Läkarstrejken som pågick i över fem månader har avslutats i och med att Läkarförbundets fullmäktige och styrelsen för Läkarkartellen den 17. 8. 2001 godkände förlikningsnämndens enhälliga förslag om att avsluta strejken. Den slutliga kostnadseffekten för avtalet man ingått kan med säkerhet fastställas först efter att avtalsperioden gått ut den 31. 1. 2003. Kostnadseffekten på 10,5 procent som har figurerat i offentligheten är troligen i underkant uppskattad. Men läkarna kan i varje fall med sin strejk rätta till eftersläpningen i sin avlöning, vilket var omöjligt inom ramen för INPO-avtalet.
Den kommunala sektorns Läkaravtal omfattar också veterinärer och tandläkare. Bägge förbund var tvungna att vänta på sina avtal tills läkarstrejken slutade. Det lönade sig säkert att vänta, ty i enlighet med strukturen i det avtal som avslutar strejken får bägge grupper en förhöjning som är avsevärt större än de förhöjningar som följer den allmänna linjen. Läkarkartellen visade sin sammanhållning under hela den långa strejken och kommunalveterinärernas separata avtalsområde visade också sitt värde. I detta sammanhang är det skäl att framföra ett tack till Läkarförbundets förhandlare och beslutsfattare för att de kom ihåg kartellkumpanerna under de svåra förhandlingarna.
Läkarstrejken kommer säkert att få vittgående konsekvenser i Finland, speciellt i fråga om intressebevakning inom den offentliga sektorn. De som i verkligheten besluter om resurserna, dvs. politikerna, var tvungna att axla sitt ansvar i slutskedet av strejken. Representanterna för den offentliga sektorns arbetsgivare och politikerna har hittills lyckats hålla isär löneförhandlingarna och beslutsfattningen om statens och kommunernas budgeter. Först har man medvetet gjort i lönehänseende underdimensionerade budgeter och efter det förhandlat i en sådan atmosfär att man inte har råd med några förhöjningar. I sina tal har politikerna kunnat hyckla med att de olika yrkesgruppernas lönekrav är rättmätiga. Men i andra sammanhang har de sedan agerat så att inga förhöjningar har gjorts.
Man kan med intresse notera, att då den offentliga sektorn är så gott som enda arbetsgivare för någon yrkesgrupp är dess avlöning ca 20–30 procent lägre än hos grupper med flera arbetsgivare. Detta är fallet också i internationell betraktelse. I jämförelsen har man beaktat utbildning och nivån på kraven i arbetet. Speciellt avlöningen av statsanställda veterinärer följer denna linje.
Hoppeligen ger läkarstrejkens exempel också andra fel avlönade grupper mod att driva sina egna avlöningsintressen. Om vi alltid godkänner de gemensamma avtal som gäller alla kan eftersläpningen aldrig rättas till.