Veterinärjouren behöver mera resurser

Efter en initialtröghet har de tillställningar i regionerna som veterinärförbundet anordnat börjat bra. På grund av lamt intresse tvingades man inhibera en tillställning. I Kestilä, Kuopio och Tammerfors var diskussionerna ett livligt utbyte av tankar. Utgångspunkten för att anordna tillställningarna har varit veterinärförbundets behov att kartlägga sin medlemskårs uppfattningar om hur veterinärvården fungerar, nu och i framtiden. Skyldigheten att sköta miljöhälsovårdens uppgifter i större enheter än i kommunerna har därtill gett stoff att tänka på.

Ett av de stora problemen med det nuvarande vetrerinärvårdssystemet är att kommunal-veterinärerna i en så stor utsträckning är bundna av arbetet, ca 300 timmar i månaden. Enligt den officiella jourarbetsgruppen har ca hundra kommunala veterinärer jour samtidigt. På grund av det glesa journätet kan resorna under jouren vara oskäligt långa. Alltid finns det inte tillräckligt med sjukbesök för att uppnå ordentliga förtjänster. Hur skall man ordna jouren så att arbetet skulle fördelas jämnare mellan veterinärerna? Om verksamheten vore lönsam kunde de privata veterinärerna möjligen aktivare delta i vardags- ock vecko-slutsjouren.

Veterinärförbundet har som mål uppsatt att jourplikten skulle begränsas till var fjärde vardag och till vart fjärde veckoslut. I vissa städer, såsom i Uleåborg, Åbo och Tammerfors har man redan skiljt åt stor- och smådjursjouren, till egna verksamheter. Detta har varit möjligt genom stadens olika kontraktsarrangemang. Om man kan komma överens om det rätta priset för tjänsterna är kontrakt om köpta tjänster med privata veterinärer och företag en lösning.

Veterinärvården har skapats för att betjäna landets näringsliv samt invånarnas och djurens behov. Vårt medlemskap i Europeiska gemenskapen förutsätter mycket av veterinärvårdens funktionalitet. Av de nationella veterinärvårdsmyndigheterna samlar världsoms-pännande organisationer, såsom WHO, FAO och OIE, in värdefulla uppgifter om djursjukdomssituationen i olika områden. Den nuvarande veterinärvården vilar på tjänsteveterinär-systemet, men också mycket på 310 privata veterinärer och de tjänster deras företag erbjuder.

I samband med diskussionerna har svårigheterna med att få vikarier kommit fram. Vikariebristen gör sig tidvis gällande också på den privata sektorn. Lagen om efterfrågan och utbud gör sig gällande mellan den veterinär som tar emot vikariat och arbetsgivaren. Vikarien har ett bra förhandlingsläge om han/hon verkligen behövs. Den kommunala avtalstexten definierar inte anställningsvillkoren för utomstående jourhavande. Med en person i arbetsavtalsförhållande sluter man separata avtal. Man behöver inte godkänna dåliga villkor.

I och med nedlagda veterinärtjänster har jourproblemet i kommunerna blivit värre. År 1991 var kommunalveterinärerna 450 till antalet och år 2001 är de 404. Förr eller senare nås gränsen för hur stor arbetsbörda en människa kan bära. Ansvaret för att arbetet utförs och för de problem som detta medför ligger hos arbetsgivaren. Kommunen är skyldig att anordna veterinärvård, inte veterinären. I denna tidning presenteras ett fungerande samarbete mellan kommunerna i Salo-regionen.

Under hela nittiotalet har samhället i Finland hela tiden snabbt förändrats. Befolkningsflykten från landsbygden till tillväxtorterna och anhopningen av arbetsplatser till landets södra del har framkallat en allt klarare differentiering mellan regionerna. Jordbrukets effektiviteskrav har lett till nedläggning av jordbrukslägenheter och större kreatursenheter har uppstått. Människorna som bor i tätorterna har skaffat sig de mest varierande sällskaps-och hobbydjur. Allt detta berör veterinärerna på ett nära håll. Vid utvecklandet av veterinärvårdssystemet bör man beakta den mänskliga sidan i att arbeta. Arbetsförutsättningarna bör utvecklas så att också en gammal orkar arbeta. De moderna normala levnadskraven, såsom möjligheter till fritid tillsammans med familjen eller för hobby, bör kunna gälla också för veterinärer. Yrkeskårens inkomstnivå bör därtill kunna utvecklas i takt med arbetets krävande och ansvarsfulla natur. För upprätthållandet av yrkeskunskapen bör arbetsgivaren tilldela tid och möjligheter.

Marjut Hämäläinen
chefredaktör

wpe40461.gif (19349 bytes)