Finsk Veterinärtidskrift 8/2021

När arbetet inte är tillfredsställande längre

Den senaste tidens brist på veterinärer över hela Europa var ett samtalsämne även i förbundets delegation som sammanträdde live i november för första gången på två år. Bristen på arbetstagare är särskilt tydlig i landsbygdskommuner, men den har också nått kliniker nästan överallt i Finland.

Patienter skulle välla in på vissa ställen, men det finns inte tillräckligt med arbetstagare och affärerna rinner ut i sanden. Man skulle naturligtvis kunna tro att det har uppstått en marknad, där arbetstagare kan välja och vraka bland jobb. Samtidigt belastar å andra sidan den olönsamma akutjouren 24/7 de allt färre kommunala praktikerna och anstränger jourpersonalens ork. Antalet gårdar med produktionsdjur har minskat dramatiskt. Herriots dagar är till större delen historia och ensam jour mitt i natten mitt ute i ingenstans lockar inte längre alla. I bästa fall utförs hjältedåd för tacksamma kunder, i värsta fall får de drabbade hjälp på ett osjälviskt sätt, praktiskt taget på egen bekostnad, åtföljda av aggressiva sociala medier.

Ur arbetsgivarens synvinkel finns det en enkel lösning på problemet: utbilda fler veterinärer. Vid förhandlingsborden måste vi upprepade gånger påminna om att bristen på veterinärer framför allt är en fråga om omständigheter. Stark bundenhet till arbetet och livets realiteter slår allt hårdare mot den yngre generationen, och enligt en färsk undersökning av förbundet verkar en oroande stor andel av de nyutbildade veterinärerna med dyr utbildning överväga att byta bransch ganska snabbt. Inte heller reformen av inträdesprovet är till någon hjälp, när en betydande del av de antagna inte ens ville studera till veterinär i första hand. Enligt diskussionen i delegationen är det dåraktigt att satsa på något som inte bär frukt.

Hur omvandlar vi branschens attraktionskraft till en kraft som håller kvar? Vi behöver verktyg för att hantera belastningen i arbetet. Övergången till arbetslivet måste till varje pris göras lättare. Det är vansinne att kasta en motiverad studerande i den djupa änden och tro att han eller hon lär sig att simma smidigt och inte sjunker i vågorna. En ung kollega behöver en ordentlig introduktion, handledning, arbetsvägledning, reflektion av händelser som inträffar på jobbet innan spökena blir för stora. Allt ovan är naturligtvis lättare sagt än gjort, eftersom det är mycket troligt att det finns en äldre trött kollega i den djupa änden, som bara får sinnesfrid som ersättning för introduktionen, och som räknar dagarna till en välförtjänt semester.

Nästan 60 % av de kommunala veterinärerna är bundna till sitt arbete 65–80 timmar i veckan, eller till och med mer. Arbetsskiftets timmar räcker inte till för andra veterinärer heller. Det räcker alltså inte att bara tolerera bördan, utan vi behöver fortfarande upplysning om att människor inte orkar hur länge som helst, och alla åtgärder för att minska bundenheten till arbetet ökar välbefinnandet på arbetet och sektorns attraktionskraft. Det är en enorm tillgång för arbetsgivaren att hålla veterinären i form för sitt arbete, och å andra sidan påverkas krafterna i hela arbetsgemenskapen om en slits ut, och det kan sätta dominobrickorna i rörelse så att hela systemet rasar så småningom; även massuppsägningar har förekommit.

Det har sina utmaningar att öka antalet studerande, såsom tillräckliga lokaler på universitetet, patientmaterial och praktikplatser, och framför allt bärförmågan i veterinärmedicinska fakultetens ekonomiska resurser. Efter en omfattande och mångsidig diskussion beslutade delegationen att stödja strategin med en måttlig ökning av antalet studenter, med förutsättningen att fakulteten tryggas ändamålsenlig finansiering.

En trevlig väntan på julen!

Hanna Nurmi
Ordförande för Veterinärförbundets fullmäktige