Jag skriver den här ledaren i hemkarantän under en nationell krissituation där Nyland har varit isolerat från övriga Finland från och med igår natt. Känslan är otrolig och om någon kollega råkar bläddra i den här tidningen om tio år hoppas jag att den här perioden bara är ett minne av en svår tid som vi tog oss igenom.

Min ursprungliga plan var att skriva om svårigheter för unga veterinärer att komma in i arbetslivet, eftersom det är en tung process mentalt att börja arbeta inom veterinärmedicin där man plötsligt står i en korseld av förväntningar från en själv, kollegor, ägare och ekonomin. Pandemin har tvingat oss alla in i den unga veterinärens roll, oavsett hur många år vi har yrket. Framför oss står en stor ovisshet och vi måste göra väldigt många saker för första gången. Och det är inte bara första gången, det är också oerhört bråttom samtidigt som man tyngs av oron för sitt eget och sin familjs välbefinnande och försörjning. 
När det började komma nyheter om hur andra länder förberedde sig för att människor kunde behöva veterinärmedicinsk utrustning för att vårda coronapatienter, påbörjade vi en utredning inom förbundet. När vi publicerade en enkät om hur mycket utrustning det finns på finländska djurkliniker som i nödfall skulle passa för intensivvård av människor, deltog veterinärkollegorna omedelbart. Ingen frågade varför, bara hur och när vi kunde agera. Jag blev djupt berörd av veterinärernas osjälviska vilja att hjälpa humanpatienter och -läkare. Om det kommer något gott ur coronaepidemin så tror jag att det för vår yrkeskår är denna kollegiala kraftuppvisning både inom yrkeskåren och gentemot läkarkollegor. Kanske har den här perioden varit en påminnelse om vad kollegialitet verkligen är: att var och en drar sitt strå till stacken med de resurser som finns.

Den världsomfattande pandemin drev oss ut ur vår bekvämlighetszon: vi har gjort ett påskyndat digitalt språng till distansmöten och plattformar för distansarbete. För vissa har det gått smidigare än för andra, men vi har hoppat ner i ett hav av digital interaktivitet och det finns ingen återvändo. Digitaliseringen som vår yrkeskår har talat om har i svallvågorna av coronaepidemin landstigit vid många veterinärers praktiker. Digitala mottagningar tar aldrig bort behovet av noggranna allmänundersökningar och patientbesök, men i dessa tider är de ett fungerande verktyg för vår yrkeskår. I veckan har jag deltagit i en disputation via distansförbindelse: även om datorer och programvara ibland är en utmaning att kämpa med, särskilt för mindre kunniga användare, möjliggör de närvaro i en situation där vi inte kan befinna oss på plats fysiskt även om vi skulle vilja. 

Krissituationen har betonat för alla att vi är läkare för allt levande. När pandemin stänger samhället och människorna tränger ihop sig i sina hem, fortsätter vi som yrkeskår att säkerställa sund mathållning, vård till patienter i behov och upprätthålla utbildning för blivande kollegor. Nu får kanske samhället äntligen upp ögonen för det vi alltid har vetat: utan veterinärer stannar Finland.

Ira Kallio-Kujala
Styrelsemedlem i veterinärförbundet