Ett nytt årtionde började, utvecklingen går snabbt framåt och kollegialitet behövs även i dagens värld. Diskussionen om kollegialitet vid Veterinärdagarna i december väckte tankar: är kollegialiteten ännu viktigare nu och samtidigt svårare än tidigare. Kollegialitet är ingen självklarhet, utan kräver tankar och gärningar från oss alla.

Enligt Veterinärförbundets regler om kollegialitet ska veterinären visa sina kollegor tolerans och välvilja. Man ska bemöta kollegorna på ett uppskattande sätt och så som man själv skulle vilja bli bemött.

Konkurrensen på veterinärfältet har ökat, på sociala medier kan vem som helst påstå vad som helst, den stora mängden mer eller mindre korrekt information via internet ger ofta ett falskt intryck av expertis oavsett utbildningsbakgrund.

Många gånger tidigare har det konstaterats att ett okollegialt beteende ofta kommer från okunnighet om en annan persons arbete. Denna slutsats drogs även i diskussionen vid Veterinärdagarna. Risken för okollegialt beteende ökar exempelvis om man försöker föra diskussion mellan två kollegor via ägaren eller om man inte vet från vilka förhållanden patienten skickas eller under vilka förhållanden inspektionen utfördes. Kollegialitet innebär inte att man döljer misstag, utan att man för en öppen och konstruktiv dialog med den berörda parten, inte via kunden eller medierna. 

Det är bra att komma ihåg att samma lag kan tolkas, och tolkas också, på olika sätt och samma patientfall kan behandlas på olika sätt beroende på veterinär, ägare och omständigheter. Man ska förstås sträva efter enhetliga linjer, men hur man än försöker harmonisera på central eller enhetsnivå kommer det att finnas skillnader så länge människor praktiserar eller tolkar lagen.

Nyckelord på vägen mot minskade motsättningar och bättre kollegialitet är samarbete, respekt och uppskattning av en annans arbete. Vi ger exempelvis remissrespons på ett sakligt sätt, besvarar frågor vänligt och ingriper om det är befogat när någon begår fel i djurhållningen, oavsett den egna titeln. Vi strävar efter att göra våra metoder enhetliga nationellt och lokalt så att vi kan betjäna kunden ännu bättre. Och vi försöker överhuvudtaget att tänka på och försöka förstå kollegan och dennes ställning när vi med höjda ögonbryn lyssnar på den andres metoder.

Det är viktigt för kollegialiteten att också upprätthålla diskussionen och att ha gemensamma kaffestunder med praktiserande veterinärer och tillsynsveterinärer, privata och kommunala veterinärer, erfarna och oerfarna veterinärer, personer med grundläggande kunskaper och specialister. Det ökar samförståndet om man bekantar sig med sin kollega och dennes arbete och kanske ställer den enkla frågan "Hej, hur är det?". 

Den onödiga självkritiken i arbetslivets press är det bra att försöka göra sig av med. Medkänsla efterlystes även i Veterinärdagarnas diskussion om kollegialitet. Skulle kollegialitetsreglerna kunna gälla en själv också? Man skulle alltså uppföra sig med respekt mot sig själv på samma sätt som mot kollegan. “Det gör inget.” “Kämpa på!” “Jag lärde mig något nytt av det här.” “Saker brukar ordna sig.” Så skulle en kollegial kollega säga till dig och så kan man också säga till sig själv, tycker jag.

Med den nya delegationen som inledde sin treårsperiod i början av året kommer vi i vår att börja arbeta med Veterinärförbundets verksamhetsplan för åren 2021–2023. Diskussionen om kollegialitet kommer säkerligen att fortsätta.

Katri Kiviniemi
Ordförande för Finlands Veterinärförbund