I mars 2020 ändrades fakultetens undervisning “under ett veckoslut” att genomföras på distans så mycket som möjligt. Det digitala språnget var enormt. När man var tvungen att hantera situationen visade lärare och studerande återigen den kompetens och det engagemang som de får beröm för i internationella bedömningar.

Veterinärutbildningen är strikt reglerad och veterinärer som utexamineras ska uppnå så kallad Day-1-kompetens under sina studier. Linjär undervisning innebär att målen, metoderna, innehållet och bedömningen överensstämmer med varandra och stöder den studerandes lärande av hög kvalitet. Lyckligtvis har alla våra studieperioder länge haft konkreta kompetensmål. Det kan också vara möjligt att uppnå målen på ett sätt som avviker från det traditionella.   

Våra studier innehåller mycket föreläsningar, varav mycket kan genomföras på distans eller ersättas av självständigt arbete med handledning. Det finns olika metoder för att engagera och aktivera studerande: det är i princip lätt att genomföra grupparbete eller diskussioner i smågrupper mitt i en föreläsning. Interaktion på distans uppnås inte alltid på önskat sätt och bristen på icke-verbal interaktion upplevs som påfrestande. Funktionen i anslutningar är dessutom oberäknelig ibland, vilket medför avbrott i undervisningssituationerna.  

Det har visat sig vara svårt att på distans genomföra bedömning av kunnande på ett sätt som väcker förtroende. Har den studerande själv gjort tentamen på distans? Hur förhålla sig till samarbete studerande emellan? Hur utformar man tillämpningsfrågor på ett sådant sätt att det tekniska genomförandet eller bedömningen av svaren inte blir orimligt? Detta har väckt en hel del nödvändig diskussion: är en traditionell skriftlig tentamen överhuvudtaget en meningsfull indikator på kunnande? 

Det är viktigt att göra själv när man studerar till veterinär och de studerande uppskattar praktiska övningar. Träning av manuell skicklighet och vissa laboratorieövningar kan mycket väl lyckas genom skicklig handledning på distans, men behovet av yrkesprov och personlig handledning ökar sannolikt.
 
Det är inte möjligt att utföra klinisk träning på distans, utan Universitetets djursjukhus kommer även i framtiden att vara oersättlig som praktikplats. 

Till veterinärstudierna hör praktik utanför fakulteten, vilket har en stor betydelse för såväl studier av produktionsdjur och jordbruk som utvecklingen av veterinärens arbetslivsfärdigheter. Integreringen av studerande i Djursjukhusets verksamhet lyckas även i undantagsförhållanden genom att man ändrar praxis, men hur kan man genomföra praktik externt när arbetet på praktikplatsen också görs på distans eller praktikplatsen inte vill ta emot studerande från huvudstadsregionen? När praktiken för en studerande ställs in orsakar det betydande extraarbete för läraren som ansvarar för perioden, eftersom man måste skräddarsy individuella lösningar för att uppnå kompetensmålen. Det råder brist på praktikplatser, och det går ofta inte att flytta praktiken till ett senare tillfälle. 

En del av undervisningen kommer säkerligen att ordnas på distans även i framtiden, men för att genomföra permanenta förändringar på ett pedagogiskt meningsfullt sätt behövs tid att tänka. Vi måste hitta naturliga sätt att undervisa och bedöma kompetens på ett nytt sätt. Även i framtiden måste fakulteten kunna utbilda veterinärer som kan undersöka och ta hand om djur, klarar av krävande interaktiva situationer och kan kombinera information från olika sinnen i sitt mångsidiga arbete – man kan alltså inte studera till veterinär helt på distans.  
 
Mirja Ruohoniemi
prodekanus med ansvar för undervisningsfrågor, Veterinärmedicinska fakulteten