För drygt 20 år sedan gick jag på praktik som kandidat för första gången. Några ord på vägen av Skuti i kandirummet på Tavastvägen: "Ni klarar er! Förstå människors nöd och håll ut!”

Det var en tuff sommar: som introduktion fick jag en abloynyckel som lösgjordes från en nyckelring och så blev jag kvar ensam för att ha jour med min egen privata telefon i en stor kommun i Kajanaland 24/7 sju dagar i veckan, sex veckor i rad. Det fanns 120 mjölkboskap i kommunen, och massor av smådjur dök upp i väntrummet på morgonen utan tidsbokning, medan telefonen sjöng i värsta fall oavbrutet i en glad kakofoni med hundskall.

Riktigt så här galet är det lyckligtvis inte längre, för det klarar bara galningar av. Men naturligtvis var sommaren ett eldprov, varefter ingenting har varit särskilt skrämmande längre. Det är inte ett dugg lättare i dag, men pressen är annorlunda. Jourperioderna är fortfarande för långa, kravnivån är hög och man jobbar för fullt med både själ och hjärta. För tjugo år sedan fanns varken sociala medier eller google, och världen var inte så galen som den är idag, och man trakasserade inte offentligt och slog ut den som gjorde sitt bästa under rådande omständigheter.

Delegationen samlades äntligen på riktigt för sitt vårmöte i maj, med fokus på unga veterinärers överlevnad under övergångsfasen från skolbänken till arbetslivet, en fas som är känslig på många sätt. Som sakkunniga i inledningen fick vi höra Susanna Peiponen från Vetcare, som undersökt välbefinnandet i arbetet hos unga veterinärer, Arttu Lahtiharju från Medicinarförbundet om genomförande av handledning för unga läkare samt den unga veterinärkollegan Riikka Hakala i ett utmärkt och tankeväckande föredrag.

När kandidatsommaren nalkas kan det, enligt Hakala, i värsta fall bli så att realiteterna slår i ansiktet på grund av ensamhet, inkompetens, sömnlöshet samt gränsen mellan teori och verklighet. Veterinärtidskriften genomförde för ett par år sedan en enkät om introduktion till arbetet i de första jobben efter att man fått praktikrättigheter. Hälften av de svarande ansåg att kandidatsommaren hade minskat motivationen att arbeta som veterinär. Anledningar till detta var bland annat arbete på en främmande ort, mycket jour med dålig nattsömn samt känslan av otillräcklighet och stress. Man såg ingen framtid i kommunal praktik, det handlade främst om att överleva från dag till dag, och å andra sidan motsvarade en anställning på smådjursklinik inte arbetets krävande karaktär.

Resultaten av undersökningen korrelerade väl med Peiponens forskningsresultat: resiliensen som unga veterinärer uppgav är låg jämfört med befolkningen i allmänhet, och de upplever en betydande utbrändhet (63 %, sic!). Dessutom är tillfredsställelsen i arbetet hos unga veterinärer låg (16 %). Enligt Peiponen fungerar resiliens som en skyddande faktor mot utbrändhet både direkt och genom högre tillfredsställelse i arbetet.

Veterinäryrket är stressigt och vårt yrke innebär en hög risk att utsättas för arbetsrelaterad stress jämfört med normalbefolkningen. Vi har en beklaglig stark tendens till toxisk perfektionism, vilket försämrar förmågan att komma på fötter och återhämta sig från stress. Resiliens främjar lycka och välbefinnande samt anpassning till snabba förändringar i arbetslivet. Dessa snabba förändringar är särskilt starkt närvarande i veterinärens arbete.

Delegationen sökte olika medel för att hjälpa veterinärkåren att besegra utmattning i medkänsla, övervinna rädslan för misslyckande eller felbehandling och att bättre hantera arbetsbelastningen. Vår gemensamma mission är en frisk och välmående kollega som också vill stanna kvar i branschen.

"Vad som än händer, eller inte händer, allt är bra", sjunger Anna Puu. Sådant förtroende för att vingarna bär önskar jag alla kollegor. Ha en skön sommar!

Hanna Nurmi

Ordförande för Veterinärförbundets fullmäktige