För nästan fem år sedan var jag en del av en multiprofessionell grupp av personer som studerade till handledare och beskrev veterinärens vardag, kanske lite karikerat, men med beaktande av verkligheten. 

På kursen försökte jag i min beskrivning undvika glamour, och i min berättelse betonade jag det stora engagemanget i arbetet, den yrkesmässiga osäkerheten, som det kanske inte alltid finns utrymme för i arbetsgemenskapen, kundernas krav och förväntningar, den stora arbetsmängden, ensamarbetet och det stora ansvaret. En medlem av vår grupp fräste att det låter som om en veterinär inte kan orka i sitt arbete!

Jag blev tvungen att försvara mitt yrke och berätta om arbetets meningsfullhet, om hur belönande, mångsidigt och positivt utmanande det är, men det kändes som om jag inte kunde övertyga min grupp om mitt lyckade yrkesval. Det är beroendeframkallande, men belastande, så skulle jag kort definiera vårt arbete. När veterinären dessutom själv är samvetsgrann och kräver mycket av sig själv kommer vi inte lätt undan.

Vi vet alla hur viktigt det är att portionera sitt arbeta i rimliga doser och på alla sätt stödja sitt eget välbefinnande. Jag hoppas att veterinären vid sidan av att utveckla sin yrkeskompetens lär sig att lyssna på sig själv och att han eller hon också gärna utvecklar social kompetens och en yrkesidentitet som är flexibel och också accepterar osäkerhet och misslyckande. En arbetsbild som är meningsfull för oss själva bär redan långt, men kring den behöver vi alla också något annat: En arbetsgemenskap där man blir sedd och hörd. Minst en jämlike som stöttar, förstår utmaningarna i arbetet och känner till arbetets karaktär. Strukturer som stöder arbetet och tillräckliga resurser. En chef och en organisation som ger feedback, som är rättvis, möjliggör utveckling och är närvarande när det behövs. Svagheter och brister hos varje bidragande faktor gör arbetet belastande, frustrerande och utmattande. 

Det finns alltid faktorer i vårt arbete som vi inte har någon kontroll över eller kan förändra på egen hand. Vi kan se och tala ut om problemen, men där tar våra egna möjligheter slut. En värdefull färdighet skulle då vara att kunna tänka på något annat, på saker som vi kan påverka. Vi kan också alltid påverka vår egen attityd och vårt eget tänkande och fundera över om det räcker med de sidor i vårt arbete som belönar och utgör våra resurser. Att klamra sig fast vid missförhållanden förtär meningsfullheten i allt. 

Veterinärernas ork har under den närmaste tiden diskuterats på ett berömvärt sätt. Jag tror att få av oss har besparats från desperation, besvikelse, sorg eller oändlig trötthet i vårt arbete. Jag önskar att det finns plats och tid för veterinärens känslor och förtvivlan i stället för tvång att klara sig ensam. Inom vårt skrå har det också utexaminerats handledare som väl känner till särdragen och problemen i vårt arbete, vilket kan sänka tröskeln för att ta del av handledning och dess eventuella fördelar. Det borde över huvud taget finnas förståelse för behovet av kollegialt stöd, och särskilt viktigt är det för dem som är yrkesmässigt ensamma i sitt arbete.

Jag önskar att man i arbetsgemenskaperna vidtar konkreta åtgärder för att förbättra arbetshälsan och arbetsklimatet när det finns behov av det. Det bör vara allas vår sak att stödja veterinärernas ork i arbetet. Allvarliga, tillspetsade arbetssituationer bör kunna lösas snabbt. 

Om du nu går mot hösten med en känsla av tomhet ska du unna dig pauser, minska antalet arbetsdagar, göra något annat eller inte göra något alls. I rollen som handledare har jag ofta fått intrycket att människan vet vad hon behöver.  Även en hel arbetsgemenskap vet vad den behöver.

Önskar oss alla en bra höst.

Tanja Häkkinen
länsveterinär, handledare STOry