Veterinärförbundets fullmäktige sammanträdde i maj för att diskutera veterinärvårdens framtid i den pågående vårdreformens virvlar. Veterinärvården och hela yrkeskåren står inför stora förändringar, var sig vi vill det eller inte. Placeringen av miljö- och hälsoskyddet i landskapen, minskade uppgifter för kommunerna och de pågående utredningarna om en privatisering av veterinärvården kommer oundvikligen att förändra det nuvarande systemet, även om inga beslut ännu har fattats.

Förbundets mål är att miljö- och hälsoskyddet i fortsättningen ska vara en självständig avdelning som lyder direkt under landskapsförvaltningen. Samarbetsområden med verksamhetsställen, i likhet med nuläget, producerar tjänster inom miljö- och hälsoskyddet, inklusive veterinärvården. Målet är att alla husdjur ska få veterinärvård dygnet runt i hela landet så att djurens hälsa och välmående kan tryggas.

På seminariet diskuterades konsekvenserna för veterinärvården och veterinärernas arbete om det nuvarande systemet ändras i grunden, och samhället inte längre ansvarar för veterinärvården. I detta fall skulle endast djurskyddet och övervakningen av djursjukdomar ligga på samhällets ansvar. Teman för grupparbetena var ordnande av medicineringen av produktions- och smådjur samt jour, det glesbefolkade Finland i jämförelse med folkrikare områden, veterinärens arbetstid, bundenhet till arbete och inkomstbildning samt företagarnas och löntagarnas ställning i förbundet.

Som ett resultat av seminariet gjordes en sammanfattning av varje avsnitt. Dessa används som stöd för yrkeskårens intressebevakning vid utvecklingen av veterinärvården och veterinärernas befattningsbeskrivning. Tiden för påverkan är inne just nu, eftersom om vi inte som yrkeskår kan definiera i vilken riktning veterinärvården ska utvecklas, gör någon annan det garanterat för oss.

För mig personligen resulterade seminariet i en oro över hur man kan ordna en fungerande privat veterinärvård på glesbefolkade områden, där det finns få produktionsdjur och en viss mängd smådjur. Om smådjuren avgränsas utanför den kommunala veterinärvården i enlighet med de nuvarande planerna, kommer det inte att finnas tillräckligt med veterinärer för produktionsdjuren inom glesbefolkade områden. I Finland finns bara ett fåtal områden där det finns tillräckligt med produktionsdjur för att veterinärtjänster dygnet runt ska kunna ordnas på ett lönsamt sätt på privat basis. I större bosättningscentrum tillhandahålls i allmänhet privata veterinärtjänster för smådjur, men inte nödvändigtvis för produktionsdjur. Visserligen sköter det svårare sysselsättningsläget för veterinärer de ovan beskrivna problemen efter hand, men det är inte en fördel för yrkeskåren. En fungerande veterinärvård är även viktigt med tanke på djurskyddet och således även en etisk fråga. I praktiken upphör jouren om avstånden och kostnaderna blir orimliga för kunden.

Innevarande år är valår för Veterinärförbundets fullmäktige. Yrkeskåren står inför den eventuellt största förändringen i sin historia, och nu är det dags att kandidera och verkligen försöka påverka i vilken riktning veterinärvården och samtidigt veterinärernas befattningsbeskrivning ska utvecklas. Att framföra åsikter på sociala medier efter att besluten har fattats är som att knyta näven i fickan – det hjälper ingen.

Jag är nu inne på min tredje mandatperiod som fullmäktigeordförande i Veterinärförbundet, och har således nästan nio års erfarenhet av uppdraget. Det är dags att stiga undan och ge utrymme åt nya, ivriga påverkare. Dessa nio år har präglats av många slags stunder, och för dessa jag vill tacka alla kollegor och personal som medverkat i förbundets verksamhet.

Olli Ruoho
Ordförande för Finlands Veterinärförbunds fullmäktige