Reformen av veterinärvårdslagen nådde viktiga etapper när den godkändes av riksdagen i februari och stadfästes av republikens president den 3 mars.

Reformen är dock inte klar förrän Europeiska kommissionen godkänner Finlands anmälan. Där motiveras varför offentligt stöd behövs för tjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar och som till sin karaktär är ekonomisk verksamhet och således i princip omfattas av EU:s regler om konkurrens och statligt stöd. Det är omöjligt att exakt förutsäga hur länge anmälningsprocessen kommer att pågå, men det är sannolikt att den kommer att vara färdig tidigast på hösten. Bestämmelser om lagens ikraftträdande utfärdas efter kommissionens avgörande genom förordning så att kommunerna har en skälig tid på sig att förbereda sig för ändringen.

Beredningen av den nya lagen har orsakat mycket smärta. I allmänhet motiveras korrigeringar av det offentliga servicesystemet av behovet att förbättra tjänsternas dåliga tillgänglighet eller kvalitet eller att minska den strukturella ineffektiviteten. Det råder dock rätt stor tillfredsställelse med de kommunala veterinärtjänsterna: uppfödarna av produktionsdjur anser att tillgången till tjänsterna i huvudsak är tillräcklig. Deras intresseorganisationer, konsument- och djurskyddsorganisationer, många myndigheter och politiska partier anser att offentlig finansiering av tjänster, inklusive bastjänster för sällskapsdjur och hobbydjur, är nödvändig bland annat för att trygga djurens välbefinnande, folkhälsan och veterinärvården som helhet.

Upplevelsen av att drivkrafterna bakom förändringen inte kommer inifrån utan utifrån systemet har gett reformen karaktären av igelkottsförsvar. Även om det är känt att regleringen om konkurrensneutralitet har betydelse för privata aktörer inom veterinärbranschen och att regleringen med dess bolagiseringsåligganden är gällande rätt, är det svårt att ändra det man vant sig vid. Det är förståeligt att om det inte sker någon förändring och veterinärvården lämnas vind för våg riskerar man just det som är värt att försvara i systemet. Känslorna kring den nya lagen illustreras kanske bäst av Jord- och skogsbruksproducenternas centralförbunds konstaterande att lagen är det minst dåliga av alternativen.

Med hjälp av lagen kan man förhindra att tjänster överförs till bolag liksom också den administrativa börda och de prisökningar som hänför sig till detta. Dessutom kan man undvika en uppsplittring av veterinärvården så att praktiserande veterinärer inte kan utföra tjänsteuppdrag som rör exempelvis beredskap för djursjukdomar. Lagen överför också beslutanderätten i fråga om lönesystemet för kommunalveterinärer helt och hållet till arbetsmarknadsparterna, till vilka den också hör. Detta är ganska mycket, bara också kommissionen har tillräcklig förståelse för att veterinärvården inte kommer att fungera utan offentliga medel i Finland med sina långa avstånd och en befolkningstäthet som utgör endast 16 procent av EU-genomsnittet.

Å andra sidan är det förståeligt att det råder oro om byråkratin och kundernas reaktioner när tjänster som överstiger basnivån inom många områden måste ändras från skatteunderstödda till marknadsprissatta tjänster. Man befarar också att kommunen oskäligt begränsar tillhandahållandet av tjänster som faller utanför organiseringsansvaret. Oron dämpas dock av vetskapen om att parterna i stor utsträckning har en gemensam vilja att korrigera systemet: trygga tillräckliga tjänster för dem som behöver dem och hålla veterinärernas arbetsbeskrivningar mångsidiga för att rekryteringen även i fortsättningen ska lyckas och för att det på landsbygden ska finnas tillräckligt med veterinärarbetskraft.

Vi botar alltså våra patienters besvär och värnar om deras i övrigt goda allmäntillstånd. Och så ska vi komma ihåg det gamla talesättet: ”En bra medicin smakar alltid bittert.”

Johanna Wallius

Lagstiftningsråd, jord- och skogsbruksministeriet