Finsk Veterinärtidskrift 8/2019

Ett toppenjobb för elävän lääkäri!

Tillsynsveterinärernas och länsveterinärernas tjänster som fokuserar på djurskydd och tillsyn av djursjukdomar, och därmed en ny och viktig yrkeskår med gamla viktiga uppgifter, fyller tio år. 

Ett stort antal kommunala veterinärer fortsätter förstås också sin tjänsteutövning. Intensifieringen och samordnandet av tillsynen har gjort stora framsteg och mycket återstår att uppnå. Arbetet minskar inte och inte aktörerna heller: glädjande nog får vi ofta höra från praktikanter i kandidatfasen att tillsyn intresserar, på riktigt. Man har ökat undervisningen och de nya veterinärerna verkar ha en klarare uppfattning om tillsyn än i min egen årskurs.

Tillsynsveterinärens arbete är ett toppenjobb. Det går inte en dag då man inte lär sig något nytt - åtminstone i frågor om förhållandet mellan det mänskliga djuret och andra djur, om hur vi har hamnat i den här situationen och hur vi kommer rätt när vi har gått vilse. Den nya lagen om djurvälfärd ger troligen då den förverkligas några svar, men mycket återstår för oss att filosofera om på bilresor, vi elävän lääkärit. När cellnivån och dokumentnivån möts skär oundvikligen de byråkratiska och absurda stilarterna in i varandra.

Inom djurhållningen finns det en enorm mängd vetenskapsfientliga uppfattningar, ekonomiska intressen och grymhet som kamoufleras bakom goda avsikter eller långa traditioner, vilka utmanar både dem som stiftar lagar och dem som tolkar dem. Användningen av produktionsdjur och sällskapsdjur som mat och underhållning för människor kopplas till en större fråga om hur hela biosfären under människans maktperiod mår hela tiden sämre. Antalet arter och individer bland vilddjur rasar och de som blir kvar tvingas att söka sig till nya platser på grund av att deras livsmiljö förstörts, ofta allt närmare människor och husdjur. Hur ska vår yrkesetik ställa sig till vildsvin, vitkindade gäss eller katter som får röra sig fritt?

Den officiella veterinären bevittnar också ofta människors nöd och ibland måste akut hjälp skaffas oavsett art. Befogenhet och sekretess sätter strikta gränser – men ibland är den officiella veterinären den enda personen som ser hela den farliga, explosiva situationen till exempel i en privat bostad. Det är möjligt att vi har ett smalt tidsfönster som plötsligt öppnar sig och där det är en fråga om liv och död att höra, se och kommunicera det väsentliga över förvaltningsområdenas gränser.

Sekretessen hindrar inte att nödvändiga anmälningar görs till socialväsendet. Även om den officiella veterinären inte personligen föreskrivits anmälningsskyldighet, är det klart att den moraliska skyldigheten likställs med den som gäller för tjänstemän som nämns i andra sociala lagar. Förhoppningsvis kommer anmälningsskyldigheten för myndigheter och andra relevanta instanser att tydligt synas i den nya lagen om djurvälfärd även i frågor som rör djurskydd.

Min arbetsgivare har genom att bevilja mig studieledighet gjort det möjligt för mig att studera samhällsvetenskap under pågående år samt förra året. Jag har även inlett forskarutbildningen inom mitt område. Ju mer du vet, desto mindre förstår du, men det ger också perspektiv. Man kan få styrka även från konsten ─ genom att skapa, konsumera eller både och. Hobbyer i allmänhet bär oss på de mest överraskande sätt, med kunskapsmässiga och sociala band.

Jag ser att det finns ett behov i samhället, inte bara av kvalificerade experter med allt smalare specialisering, utan också för en annan typ av kunskap: granskning av en verklighet som delas av mänsklighet och andra arter, identifiering av behoven hos den biologiska mångfalden, arterna och individerna samt för förebyggandet av våld mot alla arter. För detta behöver vi både vetenskap och konst. Jag uppmuntrar kollegorna att fritt använda båda, även som ett stöd för en stark och modig officiell veterinär med medkänsla.

Elli Valtonen
Medlem i Veterinärförbundets djurskyddsutskott