Jag är 34 år och har nu jobbat två månader i mitt livs första fasta anställning. 

Jag tog examen för sju år sedan. Och jag är inte ensam. Splittrade karriärer börjar bli en generationserfarenhet där samhällets minskande utbud av fasta anställningar kombineras med en stark inre kravnivå. Höga förväntningar ställs på den fasta anställningen och man förhandlar hårdare, för den måste ju hålla måttet. Man förväntar sig lätt mindre av ett tillfälligt arbete och man tål lite mer – det är ju bara tillfälligt.

En av mina nya amerikanska kollegor har varit ambitiös och arbetat hårt ända från början av sin karriär. Hen ville åka runt i Europa, men prioriterade sin karriär. Först drömde hen om att resa efter gymnasiet, men bestämde sig för att först ta itu med studierna på veterinärmedicinska. Sedan väntade ett residens, omedelbart följt av en doktorsavhandling. Drömresan flyttades fram, visstidsarbetet fortsatte. När han äntligen började sin första fasta anställning, funderade han att han absolut inte kan ta en lång semester under det första året, visst orkade han vänta ett år. Resan till södra Europa bokades i april 2020 – bara för att avbokas en månad före resan på grund av COVID-19. På något sätt hade sprintloppet i karriären förvandlats till ett ultralopp längs vägen, och när belöningen efter målstrecket hade försvunnit, började drömjobbet att kännas som ett fängelse.

Sju år efter examen är inte längre ett tillfälligt tillstånd, utan det kräver hållbara stödtjänster för livet. Trots det har platser för både dryck och vila saknats under loppet. I ett samhälle där visstidsjobb kedjas i flera år framåt borde man betala mer för dem än för fast arbete, inte mindre!, så att den anställda fortfarande kan återhämta sig, njuta av livet och vidareutbilda sig i korselden av perioder av arbetslöshet, omväxlande arbetsuppgifter, arbetsplatser och krav. När kommer vi att kunna kräva det vi förtjänar i detta nya normala?

Under de senaste månaderna har jag lyssnat kritiskt när man med samma tillfälliga tillstånd har förklarat stängda restauranger, andningsskydd, distansarbete och reserestriktioner. Den utlovade återgången till det normala har verkat som en lika flimrande hägring som millenniets första fasta jobb. Bäst att förhålla sig som till ett ultralopp till det här också, tänkte jag.

Så hur gör jag alltså coronaåret hållbart? Sommarens nöjen har varit små grillfester, picknick och dagsvandringar. Inför den kommande vintern funderar vi på skidinköp och planerar virtuella vinkvällar. Resor i Finland har ersatts av en videochatt med familjen varje vecka och resepengarna har investerats i reparationer av lägenheten. Trots att man i media har skrattat åt COVID-DIY boomen, har projekten fungerat både som utmärkt motion och som terapi. Vi får tacka vårt terrassprojekt för att vi ännu inte har anslutit oss till den växande skaran av deprimerade människor: pandemin har tredubblat antalet deprimerade människor i Förenta staterna. 

Kanske är det dags för oss att kasta bort tillfällighetens ullfilt och se verkligheten direkt i ögonen med alla snuttjobb, corona, klimatförändringar och massutrotning. Om vi inte överlåter åt morgondagen vad som är viktigt idag och vad vi kan påverka. Världen är ofullkomlig och vår uppgift är att göra den bättre. Allra först måste vi ändå hjälpa en vän att grunda en köksträdgård, för ingenting är så viktigt som trädgårdsskötsel, och det är inte särskilt viktigt det heller.

Heidi Vesterinen
ELL, MPH, DACVPM, medlem i Veterinärförbundets delegation, Senior Veterinarian at Medtronic