Jag kom precis tillbaka från Finnmarken, Ishavets vackra och steniga landskap. Stränderna som omfamnas av vatten och is har sett och kommer att se många vändningar i världshistorien. De tusenåriga fiskeplatserna, tyskarnas bunkrar under andra världskriget och monumentet över häxjakterna i Vardø ingav tröst om att världen har blivit galen förr också och att vi har överlevt. Den lilla människan i ett stort universum, alla under samma himmel och samma stjärnor.  

Sommaren 1939 var enligt historieskrivarna i Finland en tid av oskyldig okunnighet, där stämningen var nästan drömlik även i det samtida bildmaterialet. Livet var på sätt och vis stillastående, människorna levde utanför tumultet ute i världen, i sitt lugna sinneslandskap, utan hot. En liknande känsla kan förnimmas på sommaren efter coronavåren. Vi hämtar styrka från naturen och trädgårdsarbetet samt av nära relationer till andra människor. Vi fokuserar på det väsentliga och vi försöker utestänga bruset i bakgrunden. 

Under våren svävade många slags hot i luften även kring vårt yrke och dessa har hittills inte förverkligats.

Veterinärmottagningar stängdes inte, permitteringar kunde i huvudsak undvikas, materialbristen kunde lösas och det fanns till och med gott om patienter under dessa exceptionella omständigheter. I vissa kommuner begränsades verksamheten för att säkerställa jourverksamheten. Delegationens aktiva sammanställde en förteckning över veterinärstationernas respiratorer och andra anordningar som är kritiska för hälso- och sjukvård för människor, vilka lyckligtvis inte har behövts inom intensivvården för människor hittills. Helheten av veterinärtjänster och miljöhälsovård klassificerades som en kritisk samhällsverksamhet. Senast i detta skede skulle man ha trott att man i den nationella politiken skulle ha förstått att människors, djurs och miljöns hälsa hör oundvikligen ihop, men linjen för social- och hälsovårdsreformen verkar, åtminstone för närvarande, dras utan oss som är läkare för allt levande. 

Veterinärtjänster kan inte göras på distans i alla avseenden, men många andra saker flyttades snabbt till Teams, där äventyren utvecklar skickligheten.  Även förbundets delegation samlades virtuellt för vårmöte i maj och de krävande förhandlingarna på förbundsnivå inom den kommunala sektorn hölls slutligen i Teams. Istället för att hänga i korridorerna i  kommunhuset kunde vi förhandla delvis via öronsnäckor på promenad på Korvatunturivägen eller i pyjamas på hemsoffan. De strikt avslappnade virtuella stegen resulterade i ett bra förhandlingsresultat, där det tidigare omöjliga gjordes möjligt. 

Förbundets styrelse har suttit långa stunder med hörlurar och varit tvungen att överväga stora och svåra lösningar inför den krävande situationen som corona orsakat, exempelvis att flytta Veterinärdagarna till en digital plattform.  Situationen innebär både hot och möjligheter för förbundets ekonomi och verksamhet. Det är dock mycket synd att vi veterinärer som på många håll arbetar ensamma förlorar den sociala aspekten av dagarna, men nyheterna om den andra vågen som för tillfället kommer världen över och inom Finland visar att beslutet i juni var det rätta. Man har gjort ett bra arbete på förbundets kontor och på utbildningsföretaget Fennovet.

Jag citerar vår framstående juristvän Markku Kojo: ”Det går bra om du bara får lite skäll.” Det finns många kolleger i förbundets olika organ som ger en enorm del av sin tid utan ersättning för vår gemensamma sak.  Vi ger väl detta arbete ett varsamt och kollegialt värde, även när vågorna svallar? Vi bygger vår verklighet tillsammans.

Ha en bra höst, låt oss anta att allt kommer att gå bra.

Hanna Nurmi
Ordförande för Veterinärförbundets delegation