Under sin konkurrens om samhälleligt betydelsefulla uppgifter har veterinärkåren varit tvungen att kontinuerligt granska sitt eget kunnande. En central motivering för veterinärexamens brukbarhet för såväl chefsuppgifter i övervakning som för expertuppdrag inom industrin har varit den förmåga som examen ger att förstå sig på djurens och människans hälsa och speciellt på deras samband med livsmedels- och miljösäkerhet. I en tilltagande konkurrens räcker det inte enbart med en slutexamen och praktiska hantverkarkunskaper, utan förutsättningen för veterinärernas konkurrenskraft är ett tänkesätt som på en bred front kontinuerligt speglar de nyaste strömningarna inom vetenskap och samhälle. En av hotbilderna för vår yrkeskår och utbildningssektor är att den vetenskapliga grunden vittrar sönder och det akademiska sopas undan av praktiskt orienterat effektivitetstänkande. Emedan våra äldre kolleger var stolta över sin akademiska utbildning och uppskattade vetenskap, kultur och bildning också inom andra områden än veterinärmedicin och zoologi tänker inte många av våra nuvarande studenter ens att de studerar vid ett universitet. Om vi själva inte kan uppsätta tillräckligt ambitiösa mål för vår vetenskapsgren och uppskatta dess resultat föreligger en fara att samhällets uppskattning för veterinärmedicin sjunker och vår vetenskapsgren devalveras till en yrkesinriktad grundutbildningslinje.
Det finns ett stort behov att utveckla vetenskapligt tänkande och en forskartradition inom veterinärmedicinens alla områden. Grundforskningen måste få utrymme för att stöda traditionell applicerad forskning. För att uppnå detta behövs mera för veterinärmedicin öronmärkt finansiering än för tillfället med vilken man kan anställa forskare och ta i bruk de nyaste analytiska metoderna. Finansieringscyklarna bör var tillräckligt långa, emedan långsiktigt arbete kräver tid och fridlysning från en kontinuerlig ansöknings- och rapporteringskarusell. Pengar i och för sig garanterar ännu inte toppforskning utan man behöver en kritisk massa innovativa och modiga aktörer som drivs framåt av ambitioner. Den veterinärbrist Finland lider av syns främst inom forskningen: det är svårt att få nyutexaminerade veterinärer att förbinda sig till forskningsarbete där lönen är endast en bråkdel av praktikinkomsterna och många timmar av övertid en regel. Man kan inte bedriva toppforskning som ett tjänstearbete, det är en livsstil.
Man har, redan under en lång tid, bedrivit ett målinriktat arbete den veterinärmedicinska forskningen till fromma. Som ett exempel på detta utnämnde Finlands Akademi den forskningsgrupp som fokuserar på mikrobiologisk livsmedelssäkerhetsforskning till nationell toppenhet för åren 2008–2013. I vårt lands historia rör det sig om den första toppforskningsenheten som består enbart av veterinärmedicinska forskare. Vetenskapspriset, som bär grundarmedlemmen för Finlands Veterinärförbunds, Topi Salmis, namn och som i år utdelas för första gången, till en förtjänstfull veterinärmedicinsk forskare, kan ses som en viktig öppning. De forskningsanslag, som utdelas av veterinärmedicinska fonden och av Walter Ehrströms fond, såväl som donationsprofessorerna är likaledes värdefulla investeringar i den veterinärmedicinska forskningens framtid. Utbildningen av goda forskare till framtida pristagare och professorskandidater förutsätter en rekrytering till doktorsutbildning som lycas bättre än den nuvarande. Inom vår bransch borde man därför poängtera redan för studerande vikten av det vetenskapliga, inte enbart inom fakultetens väggar utan också ute på fältet. Det räcker inte med att överföra fingerfärdighetskunnande till de följande generationerna utan verksamheten och reglerna måste grunda sig på vetenskapligt baserad information.
Veterinärdagarna erbjuder alla veterinärer ett lysande tillfälle att bekanta sig med den senaste forskningen inom den egna branschen. Jag utmanar därför alla deltagare att i den gemytliga samvarons tecken fundera på hur var och en kan använda resultaten som presenteras under dagarna i sitt eget arbete. Diktaren och läkaren O. W. Holmes har ju i tiden konstaterat, att ” då bottenvåningen innehåller sunt förnuft är vetenskapen en utmärkt möbel för den övre våningen...”