Vi har ett brådskande år på arbetsmarknaden framför oss. När regeringen efter riksdagsvalet har bildats påbörjar arbetsmarknadsparterna förhandlingarna om att få till stånd en inkomstpolitisk helhetslösning. Den nya periodiseringen som skedde efter senaste avtalsrond medför denna gång förändringar också i förhandlingarnas tidtabeller. Hyperoptimisterna tror på avtal som kan ingås på våren emedan grundpessimisterna förväntar sig att förhandlingarna pågår långt in på hösten. Denna gång har förhandlarna en extra motivation för ett snabbt resultat ty utdragna förhandlingar skulle sumpa åtminstone en del av semestern.
I förhandlingarna har förbundet en tudelad roll. Å ena sidan för förbundets förhandlare direkta underhandlingar med Kommunala arbetsmarknadsverkets, KA:s, förhandlare om Läkaravtalet och speciellt om dess veterinärbilaga och å andra sidan deltar förbundets förhandlare i de beslutande och beredande möten som de beslutande organen för Läkarkartellen, Fosu och Akava håller.
Läkarkartellen är läkargruppernas gemensamma förhandlingsorganisation som har förtroendevalda och ett så kallat eget tjänstekollektivavtal på den kommunala sektorn det vill säga Läkaravtalet. Fosu är en förhandlingsorganisation för den offentliga sektorn, som är underställd Akava, Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade som i praktiken är undertecknare i alla de arbets- och tjänstekollektivavtal som berör veterinärer. Akavas roll är å andra sidan är att fungera som förhandlare på huvudnivån i förhandlingarna mellan arbetsmarknadens centralorganisationer och om en inkomstpolitisk helhetslösning, ett inpo-avtal, kan nås kommer Akava att underteckna det.
I praktiken betyder uppkomsten av ett inpo-avtal och att förbundet ansluter sig till det att veterinärernas procentuella löneförhöjningar kommer direkt ur Inpo-protokollet. I direkta förhandlingar kan man visserligen på förbundsnivå köpslå om dessa förhöjningar om man till exempel behöver valuta för textändringar i avtalet. Avtalsförhandlingarna är regelrätt köpslående. Parterna uppskattar värdet på de egna och motpartens textförändringar och antingen kan eller kan inte komma överens om priset. Om inpo inte blir till övergår till förhandlingar på förbundsnivå förutom tidigare nämnda detaljer också uppgiften att bestämma om den allmänna löneförhöjningsnivån.
På en personlig nivå är inpo-rondens och speciellt slutskedets intensiva, och ofta långt in på natten utdragna, förhandlingar en tung erfarenhet för förhandlarna. De organisationspolitiska beslutsfattare som verkar i förhandlarnas bakgrund, för att inte tala om vanliga medlemmar, förstår sig inte alltid på de arbetsmarknadspolitiska förhandlingsmekanismerna. Man tror ofta att man i förhandlingarna bara säger vad man vill ha och sedan uppfyller motparten det snällt. Då glömmer man ofta att det handlar om avtalsverksamhet och ett avtal defi nieras, åtminstone juridiskt, som ett möte och sammanjämkning av viljor. Parterna har visserligen hävstångar till sitt förfogande för att få viljorna att förenas, men relativt sällan är leden beredda till strejk eller lockout.
Ur familjens synvinkel innebär en inpo-rond att pappa är anträffbar endast då det skymmer. När jag en kväll talade en god stund i telefon med en aktiv veterinär om de förändringar Läkaravtalet kräver kunde jag konstatera kvällens sagostund hade förvandlats till en frågestund om min fyraåriga dotters arbetsmarknad. För min dotter blev inpo till: ”Stora farbröder bestämmer i stora förhandlingar hur mycket lön var och en får och sedan bestämmer små farbröder i små förhandlingar får man hela lönen och då måste vara länge på jobbet eller får man endast en del av lönen och då kan gå hem tidigare”. Ni kan gissa vilket alternativ min dotter valde.