Det är dags

Det är åter dags att samlas till Veterinärdagarna, som går av stapeln den 1-3 november i Mässcentrum I Helsingfors. Programmet erbjuder
varje veterinär något: föreläsningarna representerar ett djup och bredd inom sina respektive fält. För mig själv, en härdad hygieniker, är det svårt att hållas borta från utländska föreläsares, för mig främmande ämnesområden såsom åldrande sällskapsdjur och eradikation av fjäderfä.
Jag hoppas att de kolleger som sysslar med handarbete i stora svärmar flockas för att ta del av grunderna I epidemiologi, bekanta sig med
posterutställningen samt beundra den nya chefdirektören på Evira. För det fina programmet får vi tacka utbildningsutskottet och Fennovets
Johanna Oravais, som alla har slitit med programmet från och med senaste Veterinärdagar. Och därtill med ett småleende på läpparna.

Projektet med att reformera kommun- och servicestrukturen har accelererat den diskussion som principbeslutet om livsmedelsövervakningen
och förnyandet av folkhälsolagen påbörjade. Det råder inget tvivel om att miljöhälsovården koncentreras till större enheter. Detta sker senast
år 2009, och då endast under tvång. Om någon ännu blir erbjuden en morot uppmanar jag att omedelbart acceptera. Då kan man ännu
hålla fast vid illusionen av valfrihet. Det är troligen i en högre hand än vår hur PARAS-projektet slutligen förverkligas, kommunernas makt-
och geopolitik är ett eget kapitel. Vi kan dock inverka på vår ställning som veterinärer och hygieniker i dessa blivande sammanslutningar. Min
provokation från i fjol, om miljöhälsovård som leds av en vägingenjör, håller tyvärr redan på att förverkligas på olika håll i Finland och senast
nu måste vi vända på kälkens riktning. Vi måste resolut föra fram att vi primärt arbetar på folkhälsotäppan och att läkaren är veterinärens
viktigaste kollega i det arbetet.

Det vore vettigt att lämna bakom oss den traditionella stelhet som har förekommit mellan våra olika yrkesgrupper. För detta fi nns det
strategiska orsaker och vi skulle också dra mera nytta av vårt arbete. Så sent som i våras visade epidemihotet hur nära varandra våra professionella
problem ligger. Samma insikt torde alla som har deltagit i utredningar av matförgiftningsepidemier ha fått redan tidigare. Inom vår yrkeskår har situationen vänts upp och ned: resultatsförväntningarna avgör nuförtiden i praktiken vårdbesluten. Trots det har ingen
inom livsmedelsövervakningen besvärat sig att fråga läkarna om våra interventioner syns i folkhälsans mätinstrument. Jag önskar att veterinärerna vore aktivare, emedan det är vi som är på väg att överföras till tekniska roteln, inte läkarna.

Trots allt är veterinärernas roll inom miljöhälsovården avundsvärt central. Vi besitter de bästa möjliga förutsättningar att fungera som vägvisare för branschen, om vi inte i kampen om ledande poster bränner upp de redan nu skrangliga broarna till övriga yrkesgrupper, såsom till hälsoinspektörerna. Också i denna arbetsrelation kan vi både lära oss något och ge något. Den naturliga angreppspunkten är att lära sig tillsammans. Jag anser det vara viktigt att också veterinärerna deltar i den nya tvååriga diplomutbildningenförmiljöhälsovård, som anordnas
av Palmenia vid Helsingfors universitet. Jag hoppas att jag också ser många kolleger under de traditionella regionala utbildningsdagarna i höst i Uleåborg, Kuopio och Lahtis. Därtill fyller Fennovets chefsutbildning ett verkligt behov.

Det är dags att fungera.

Sebastian Hielm
Utbildningsutskottets ordförande