Själv tycker jag att jag är en djurskyddsmänniska. Trots att jag arbetar inom försöksdjursbranschen – godkänner alltså djurförsök – och trots att vissa människor tvivelsutan anser att mitt professionella arbete mera är emot än för djurens intressen. Jag har dock lagt märke till att en veterinär, till och med inom min bransch, i allmänhet uppfattas som en advokat för djuren och en förespråkare för deras välfärd. Så skall det också vara oberoende om ens arbete är att sköta försöksdjur, produktionsdjur eller hundar. Tidvis har jag själv motstridiga känslor. I sitt arbete ser veterinären djurens lidande och människornas okänslighet. En snabb lösning på situationen går inte alltid att uppnå och tidvis följer de i samhället allmänt accepterade uppfattningarna om djurens välfärd inte alltid veterinärens uppfattning.
Djurskydd är en invecklad angelägenhet, då de sätt på vilka människan använder sig av djur, som mat, råvara, dragdjur, i forskning, som sportobjekt och som sällskapsdjur, är behäftade med motsatta intressen. Djurens eget behov torde vara ett så naturenligt liv som möjligt, eventuellt dock utan naturliga fi ender. Människans behov är ofta att maximera nyttan som fås av djuren, till exempel att få kött, mjölk och pälsverk så förmånligt som möjligt. För att kunna fungera som en del av ett samhälle med fl era värderingar måste veterinären godta kompromisser i fråga om djurens väl och förstå många olika gruppers åsikter. Att förstå mänskliga synpunkter står tidvis i konfl ikt med djurens välfärd. Det avgörande ur ett djurhälsoperspektiv är hur bra man förstår dessa övriga faktorer och hur omfattande kompromisser man godtar.
Under min tjugo år långa karriär har jag sett hur förutsättningarna för försöksdjurens välfärd kraftigt har vuxit fram. En bidragande orsak till detta har varit de förändrade uppfattningarna om djuranvändningens etik och en samtidig kraftig uppgång i samhällets ekonomiska välfärd, viket har möjliggjort ett bättre utbud av välfärden. Smärtlindring utgör ett förträffl igt exempel: under min studietid lärdes jag att i allmänhet lönar det sig inte att ge smärtlindring åt djur efter en operation, för att djuret skall ligga stilla och såren inte går upp. Både smärtlindrande mediciner och attityder har utvecklats så att man nu för tiden fäster speciell uppmärksamhet åtminstone vid smärtlindring för försöksdjur och förhoppningsvis också vid andra djurgruppers medicinering. Saker och ting utvecklas, om också tidvis smärtsamt långsamt.
En veterinärs verksamhet som djurskyddets aktör är inte alltid lätt eller enkelt. En ställning som löntagare kan t ex göra det svårt att i tillräcklig utsträckning föra fram sina egna åsikter, och tidvis kan man bara förundra sig hur tandlöst det är att fungera enligt lagens paragraf och hur lagen också kan kringgås på ett lagligt sätt. I bland ser det också ut som om veterinärerna skulle vara onödigt tillbakadragna i att föra fram sin roll i de djurskyddsangelägenheter de sköter. Profilen kunde man gott höja på.
Att lobba för sitt eget arbete och sina egna angelägenheter är också ett modernt sätt att inverka på utvecklingens gång. En insändare i Helsingin Sanomat verkar för tillfället vara det mest synliga sättet att få ändringar till stånd, oberoende om det handlar om vård av barn, äldre personer eller grisar, eller om deras välstånd. Vi borde lära oss att lobba för våra angelägenheter genom att skriva och tala offentligt om dem. Detta tar tid, kräver seg uthållighet och en viss risktagning men det vore bra att var och en av oss skulle uppfatta det som en del av sina arbetsuppgifter och samtidigt försöka ta till sig mod i att sköta de egna angelägenheterna. Vem annan skulle vara en bättre djurskyddsmänniska än veterinären som besitter utbildning, erfarenhet och möjligheter till sprid kunskapen från vetenskaplig forskning till fältet djuren till fromma.
Detta nummer av Veterinärtidskriften lobbar för vårt eget förbunds djurskyddsarbete. Till utskottets glädje tände redaktionen genast på idén och i tidningen kan man också se utskottsmedlemmarnas idoga arbete.