Ordning på linjerna till sommaren

 Veterinärförbundets fullmäktige samlades till sitt årliga vårmöte den sjätte maj för att rådgöra med styrelsen. Man kunde konstatera att verksamheten har följt de linjedragningar som har dragits upp. Speciellt intressebevakningen för den privata sektorn har man ökat på. Trots den relativt stora ökningen av utgifterna har man lyckats hålla verksamheten vinstbringande. Förutom behandling av de stadgeenliga angelägenheterna fördes en livlig debatt om kommande allmän målsättning, om YTAKE-projekt, om förbundets informationsverksamhet och CAP-övervakning.

Veterinärkåren står ännu fast bakom regionaliseringen av veterinärvården. Vi anser att resursbristen kunde gå att lösa om man i regionerna skulle grunda till hälften av staten fi nansierade regionalhygienikers tjänster för att sköta om övervakningsuppgifterna. Enligt länsveterinärernas preliminära uppskattningar skulle det behövas ca hundra av dem. Man kunde på de regionala hygienikerna överföra sådana tjänsteuppdrag som förorsakar jäv samt chefsuppgifterna för veterinärvården och hela miljöhälsovården inom regionen. Praktikerna kunde i fortsättningen ty sig till praktisk veterinärmedicin, hälsovård, brådskande tjänsteuppdrag samt vid behov ge utlåtanden om djurens hälsa och de förhållanden djuren hålls i. Utnyttjandet av den administrativa makten skulle, förutom i nödfall, vila på hygienikerns axlar.

Vi veterinärer bör i gemensam front ställa oss bakom målen. Speciellt de kolleger som förbereder förordningar och systemstyrande verksamhet bör gripa tag sina möjligheter. Det är skäl att avsluta de helt ofruktsamma inbördes beskyllningar och moraliserande som tidvis springer fram ur oviljan att sköta tjänsteuppdrag. Däremot bör vi skapa ett system som inte ställer tjänsteinnehavare i omöjliga valsituationer: arbetstagaren bör få ungefär lika stor ersättning för alla uppdrag och frågan om jäv bör lösas en gång för alla.

Övervakningen av CAP-stöden diskuterades än en gång. Man beslöt fortfarande rekommendera att praktiserande veterinärer deklarerar sitt jäv i denna fråga. Därtill ansåg man frågorna om jäv bör man behandla och besluta om som en helhet. Veterinärförbundet har redan bett om ett utlåtande av en ledande expert i offentlig rätt om att en möjligast omfattande och opartisk utredning skulle göras. Med en sådan som bas kan man fundera på vilka lagstadgade uppgifter man kunde ålägga också praktiserande veterinärer.

Veterinärerna bör aktivt ta del i YTAKE-projekt inom alla områden. Trots det kunde det betjäna strävan att få miljöhälsovården överförd till folkhälsoarbetet om reformerna kunde inbakas till en del av hela kommunstrukturreformen. Man borde bjuda in regionens privata veterinärer eller i varje fall beakta dem då man utvecklar servicestrukturen. I och med regionaliseringen borde man kunna ändra på veterinärernas tjänstebeskrivningar så att de skulle motsvara kundernas behov. Detta inverkar avsevärt på de vardagliga rutinerna, vilket alla kolleger borde kunna se som en möjlighet inte som ett hot. Att klamra sig fast vid gammalt skulle med all sannolikhet leda till att den kommunala veterinärvården förtvinar och att den egna utkomsten kontinuerligt blir sämre. Det skulle vara allt skäl att minnas detta. Förändringarna i tjänstebeskrivningarna och chefsskaparrangemangen måste beredas noga och lyssna på alla parters åsikter samt i mån av möjlighet också beakta dem. Endast så kan eventuella motsättningar lösas och en god arbetsgemenskap skapas.

Semesterarrangemangen blir mera invecklade än nu. Kommunalveterinärerna har ju kunna ta ut sin semester när de har velat, förutsatt att de hittat en vikarie åt sig. När arbetsgivaren skaffar fram vikarien minskar den egna friheten att själv välja tidpunkten för semestern. Inom det regionala lönar det sig att fundera om man i regionerna vill ha så många veterinärer att virkarierna kan skötas med interna arrangemang. Använder man tillfälliga vikarier är det bäst att ordna semestrarna i samarbete. Var och en borde redan ett halvt år i förväg planera när man vill ta ut sin semester. Med detta som grund skulle den ansvariga veterinären sträva efter att skaffa erfoderligt antal vikarier. Då skulle man fl exibelt kunna komma överens om semestertiderna så bra som möjligt och samtidigt beakta var och ens önskemål.

För att YTAKE-projekten skall lyckas är det viktigt med lokala avtal och att veterinärernas gemensamma vilja hittas. Som stöd för dessa behöver förbundet noggrannare riktlinjer än tidigare både i fråga om ovan nämnda angelägenheter och också i många andra frågor. Exakt målsättning befrämjar verkställigheten av den redan nu lyckade informationsverksamheten: vi kan försäkra oss om att reformen av veterinärvården inte är någon rötmånadsfråga.

Tuomas Herva
Ordförande i Veterinärförbundets fullmäktige