Livet och andra risker

Vi överväger hela tiden mellan nytta och risker. Vi gör upp en strategi för  riskhantering som utgår från en analys av risker och nytta. Vi funderar till  exempel på om människor skall få ersättning för mediciner om de har för  mycket skadlig kolesterol. Lönar det sig att förse rökare med nikotintuggummi?  Borde man klorera dricksvattnet? Skall djuren medicineras med  smärtstillande antiinfl ammatoriska medel trots att dessa kan förorsaka  sjukdomar i matsmältningskanalen? Får vi snygga och renliga fähus och  livsmedelslokaler genom övertalning eller genom hot om straff?  Människors förmåga till riskbedömning är usel. De är rädda för faror  de inte själva kan inflytande över och faller offer för välkända riskfaktorer.  Små risker, såsom tillsatsämnen i livsmedel och flygresor, är man  oskäligt rädd för. Betydande risker, såsom tobaksrökning och drucket  riskbeteende, underskattar man. Under midsommaren dör mellan tio och  tjugo finländare trots att var och en känner till farorna med ett berusat  skrävlande och övermod. Om man skulle marknadsföra en bilmodell som  varje år skulle ta livet av ett dussin människor skulle vi med bestörtning  avvisa en sådan bil.

Riskbedömningen underlättas inte av att medierna har en tendens att i  stället för information lyfta upp skräckbilder. En rubrik om att fågelinfluensa  smittar dåligt till människor säljer dåligt tidningar eller reklamutrymme på  TV. Det är dock onödigt att skuldbelägga journalisterna. Vettig information  står till buds för alla. Människan bär själv ansvaret om han/hon bygger  upp sin världsbild utgående från löpsedlar.

Varje riskbedömning bär inom sig andra bedömningar vilket gör att  riskkontroll är komplicerat. Hur allvarlig en risk bedöms vara och hur  mycket man är beredd att investera i kontroll beror bland annat på följande:  hur sannolik och allvarlig är risken? Ger en förverkligad hälsorisk  bestående men? Kan man minska på risken? Hur bra känner man till  risken? Tar man risken frivilligt eller utsätts man för den ofrivilligt? Vilken  nytta får man av att ta risken? Vilken nytta eller fara kan alternativen till  att ta risken förorsaka?  Trots att man vetenskapligt kan analysera risker är riskkontroll och riskkommunikation  i grund och botten politik. Vetenskapsutövarnas uppgift är  att producera kunskap. Beslutsfattarna skall utgående från detta motivera  regelverken. Tjänstemännen verkställer regelverken i praktiken.  Ingen grupps lott är lätt. Den ena andäktiga lobbaren efter den andra  fl åsar politikern i nacken. Speciellt svårt för politikern är att tolka den  vetenskapliga jargongen till vettiga lagar om han/hon sitter isolerad i till  exempel Strasbourg. Man fattar beslut om vargar eller som värst till och  med om tumlare – beslut som inte beaktar lokala omständigheter eller  sakkunskap. Om man skall tro Aki Kaurismäki åläggs bastubadare snart  med ett hjälmtvång.

Hur skall en tjänsteman, till exempel en tjänsteveterinär, som sysslar  med lagstiftning om risker förhålla sig till lagar som ser ut att gå emot  sunt förnuft? Han/hon har inget val. Man kan inte bryta emot lagen eller  tillåta sådana brott. Trots att riskkontroll kan vara både över- eller underdimensionerat  måste man bedriva det.

När vi stöter på en nytto-riskanalys som vi anser vara idiotisk har vi en  tendens att beskylla de vetenskapsmän, tjänstemän eller lagstiftare som  har gjort analysen. Man måste dock minnas att analyserna ofta bygger på  ytterst få hårda fakta och omvandlingen till riskkontroll störs av summan  av fl era faktorer. Förutom hasardspel och en rejäl dos rädsla kan politiska,  ekonomiska och ideologiska intressen vara inblandade. Vår egen begränsade  riskanalys är lika utlämnad till störningar som alla andras analyser.

Jouko Koppinen
veterinär vid Läkemedelsverket och vetenskaplig redaktör för Veterinärtidskriften