Vi överväger hela tiden mellan nytta och risker. Vi gör upp en strategi för riskhantering som utgår från en analys av risker och nytta. Vi funderar till exempel på om människor skall få ersättning för mediciner om de har för mycket skadlig kolesterol. Lönar det sig att förse rökare med nikotintuggummi? Borde man klorera dricksvattnet? Skall djuren medicineras med smärtstillande antiinfl ammatoriska medel trots att dessa kan förorsaka sjukdomar i matsmältningskanalen? Får vi snygga och renliga fähus och livsmedelslokaler genom övertalning eller genom hot om straff? Människors förmåga till riskbedömning är usel. De är rädda för faror de inte själva kan inflytande över och faller offer för välkända riskfaktorer. Små risker, såsom tillsatsämnen i livsmedel och flygresor, är man oskäligt rädd för. Betydande risker, såsom tobaksrökning och drucket riskbeteende, underskattar man. Under midsommaren dör mellan tio och tjugo finländare trots att var och en känner till farorna med ett berusat skrävlande och övermod. Om man skulle marknadsföra en bilmodell som varje år skulle ta livet av ett dussin människor skulle vi med bestörtning avvisa en sådan bil.
Riskbedömningen underlättas inte av att medierna har en tendens att i stället för information lyfta upp skräckbilder. En rubrik om att fågelinfluensa smittar dåligt till människor säljer dåligt tidningar eller reklamutrymme på TV. Det är dock onödigt att skuldbelägga journalisterna. Vettig information står till buds för alla. Människan bär själv ansvaret om han/hon bygger upp sin världsbild utgående från löpsedlar.
Varje riskbedömning bär inom sig andra bedömningar vilket gör att riskkontroll är komplicerat. Hur allvarlig en risk bedöms vara och hur mycket man är beredd att investera i kontroll beror bland annat på följande: hur sannolik och allvarlig är risken? Ger en förverkligad hälsorisk bestående men? Kan man minska på risken? Hur bra känner man till risken? Tar man risken frivilligt eller utsätts man för den ofrivilligt? Vilken nytta får man av att ta risken? Vilken nytta eller fara kan alternativen till att ta risken förorsaka? Trots att man vetenskapligt kan analysera risker är riskkontroll och riskkommunikation i grund och botten politik. Vetenskapsutövarnas uppgift är att producera kunskap. Beslutsfattarna skall utgående från detta motivera regelverken. Tjänstemännen verkställer regelverken i praktiken. Ingen grupps lott är lätt. Den ena andäktiga lobbaren efter den andra fl åsar politikern i nacken. Speciellt svårt för politikern är att tolka den vetenskapliga jargongen till vettiga lagar om han/hon sitter isolerad i till exempel Strasbourg. Man fattar beslut om vargar eller som värst till och med om tumlare – beslut som inte beaktar lokala omständigheter eller sakkunskap. Om man skall tro Aki Kaurismäki åläggs bastubadare snart med ett hjälmtvång.
Hur skall en tjänsteman, till exempel en tjänsteveterinär, som sysslar med lagstiftning om risker förhålla sig till lagar som ser ut att gå emot sunt förnuft? Han/hon har inget val. Man kan inte bryta emot lagen eller tillåta sådana brott. Trots att riskkontroll kan vara både över- eller underdimensionerat måste man bedriva det.
När vi stöter på en nytto-riskanalys som vi anser vara idiotisk har vi en tendens att beskylla de vetenskapsmän, tjänstemän eller lagstiftare som har gjort analysen. Man måste dock minnas att analyserna ofta bygger på ytterst få hårda fakta och omvandlingen till riskkontroll störs av summan av fl era faktorer. Förutom hasardspel och en rejäl dos rädsla kan politiska, ekonomiska och ideologiska intressen vara inblandade. Vår egen begränsade riskanalys är lika utlämnad till störningar som alla andras analyser.