Årets största veterinärevenemang, Veterinärdagarna, står för dörren. Veterinärförbundets utbildningsutskott har under ett år sammankommit regelbundet och förädlat embryonala programidéer till snygga utbildningshelheter som hoppeligen så många kolleger som möjligt tar del av. Från och med årets början har jag varit ordförande i utbildningsutskottet. Planeringen av utbildningsdagarna tarvar dessvärre inte en ledare utan ett team fördomsfria idésprutor. Sekreterarens arbetsinsats är däremot oumbärlig. Jag tar tillfället i akt och tackar Fennovets Raija Korolainen, som varit vår sekreterare sedan år 2000 och nu temporärt övergår i annan tjänst. Hon har stått för kontinuiteten i Veterinärdagarnas program, och särkilt för att vi tills vidare lyckats färdigställa programmet i tid. Jag anser att två orsaker till att besöka Veterinärdagarna föreligger: att träffa bekanta och att lära sig att bli bättre veterinär. För mången gäller den första orsaken, den andra är mera en bidragande orsak. Det är ingenting att skämmas för, eftersom en stor del av oss tillbringar resten av arbetsåret med att i ensamhet knega utan kollegialt, värmande raljeri. Jag vill dock påminna er om man måste hålla sig i tiden. Livslångt lärande är ingen fl oskel när vägdistriktets ingenjör utnämns till att leda miljöhälsovården i din kommun. Du som på grund av din praktik aldrig hann fördjupa dig i saken. Egenkontroll, produktsäkerhet, kompletterande villkor för CAP, hälsovårdsbesök, ledarkunskap – bah, sicket pynjande!
Då folkhälsolagen vid årsskiftet förnyas är det skäl att glömma dylika
tankegångar, speciellt om man verkligen är intresserad av miljöhälsovårdens
chefskap. Ett uppskattat jobb som många andra yrkesgrupper, vilka lagtexten omnämner som behöriga förutom veterinärerna, vill
axla. Jag vet själv att vår yrkeskår lämpar sig speciellt bra för uppgifter i
miljöhälsovården, men det försprång vi har via vår grundutbildning får
vi inte låta krympa. Andra passerar oss säkert, om inte med djupet på
sina kunskaper, så med diverese studiepoäng som de knipit här och där. Å andra sidan bör man begrunda om man överhuvudtaget vill bli
chef. För att lyckas kräver det en naturlig auktoritet som människan
antingen har eller inte har. I en renodlad expertroll kan vi alla utvecklas
och lyckas lättare, och dessutom störs inte nattsömnen i samma utsträckning som av ett chefskap.
Att skapa programmet för Veterinärdagarna är ett givande om dock
krävande arbete. Stommen med de sju sektionerna är redan väl etablerad,
men varje år ställs vi i utbildningsutskottet inför samma fråga:
hur kan vi presentera nya uppslag och ändå garantera att deltagarna
kommer? Av erfarenhet vet jag att känslan av att misslyckas är stor när
ett föreläsningspaket, som med stor möda har byggts upp, blir utan
deltagare. Är det månntro så att på grund av den splittrade arbetsbilden
så vill veterinärkåren ha något välbekant och tryggt då man kommer
till Veterinärdagarna? I varje fall tror jag att vårt utskott undermedvetet
tänker så, men visst kan det vara så att tiden och yrkeskåren i själva
verket håller på att mogna till förändring på detta område. Respons
och önskningar tar vi gärna emot i större utsträckning än nu, eftersom
de ger struktur och riktning för planeringsarbetet.
Slutligen: oberoende av vad målet för din yrkesinriktning är behöver du vidareutbildning för att nå det. I detta ljus önskar jag dig välkommen till Veterinärdagarna 2005 – må det vara det första steget mot en allt mer stigande och mångsidig inlärningskurva för resten av ditt liv!