Sätt nätverken i skick

Veterinärernas tjänstekollektivavtal är säkerligen inte lika bra som pappersarbetarnas avtal. Trots det kunde många veterinärer ordna sina arbetsförhållanden bättre också inom ramen för vårt avtal. Det är viktigt att veterinären får tid över till att tänka, läsa litteratur och utveckla sig själv. Kommunfäderna förstår nog detta när man på ett uppbyggande sätt presenterar det för dem. Det är svårt att kräva dessa fördelar i avtalen men det lönar sig för var och en av oss att tidvis ruska om i gamla rutiner och fundera på vilka arbetsuppgifter man kunde delegera.

Om en kollega har ordnat sin arbetsmiljö bättre lönar det sig att ta lärdom därav i stället för att vara avundsjuk; börja förbättra din arbetsmiljö. Jag blev uppväckt av en sanning, som en kollega lärde mig, att också en kommunalveterinär kan ha ett veterinärbiträde, dessa behöver inte vara de privatas specialförmån. I mitt arbete insåg jag att skolningen av ett bra veterinärbiträde, så att de egna behoven tillgodoses, ger utdelning mer än tillräckligt. Senare, efter en gemensam operation, sade en annan kollega till mig: ”Tvättar du verkligen själv dina instrument? Mitt biträde skulle bli arg om jag försökte göra hennes uppgifter.”

Som kommunalveterinär försökte jag förebygga utbrändhet i arbetet genom att fundera på hur jag på andra kunde överföra ickeveterinära uppgifter. Jag lyckades: hälsovårdscentralens klädvård skötte om mina arbetsrockar, husets instrumentvård skötte om mina instrument och röntgensköterskan framkallade mina röntgenbilder. Visserligen betalade jag för tjänsterna, men dessa uppgifter ingår verkligen inte i veterinärens arbetsbeskrivning. Det är förövrigt lustigt att ingen ifrågasätter vem som skall vårda läkarnas instrument. För att kompensera klinikavgiften krävde jag och fi ck ett veterinärbiträde. I början var hon beredskapsarbetare, sedermera anställd med läroavtal, det vill säga en mycket billig arbetstagare för kommunen. För mig var hon oersättlig. Mitt biträde svarade bland annat i telefon efter morgonens telefontid. Hennes viktiga uppgift var att se till att vi båda var lediga klockan sjutton. Eftersom en extra patient inte bidrog till hennes lön kunde hon lättare än jag säga att inga tider fanns att tillgå. Under jourtid skötte jag endast sådana fall som inte kunde vänta till följande dag.

Det står klart att beslutsfattare inte helt kan förstå sig på veterinärens arbetsfält. I kommunerna borde veterinärerna därför bilda ordentliga nätverk, så att de tillsammans mer effektivt skulle kunna driva sina intressen. Det lönar sig att äta lunch på samma ställe som alla andra stadsanställda och att försöka skaffa sig också andra sociala kontakter. Det effektivaste sättet att röna förståelse är att andra lär sig känna både veterinärens arbetsbild och veterinären som människa. I samma veva får man en motvikt till arbetet. Det skapar en botten för att orka i det tunga men mycket givande veterinäryrket.

Nu står jag inför nya utmaningar. Med intresse väntar jag på hur min arbetsbild i Veterinärförbundet utformas. Jag hoppas att jag kan delta i att utforma veterinärernas arbetsbild. Förhoppningsvis kan jag också inverka på att veterinärerna också efter bildandet av de regionala enheterna är lyckliga i sina jobb samt känner att de kan inverka på de omständigheter som berör dem själva. Jag ser fram emot era kontakter.

Minnami Mikkola
veterinär, Finlands veterinärförbund