Veterinärernas tjänstekollektivavtal
är säkerligen inte lika bra som pappersarbetarnas avtal. Trots det
kunde många veterinärer ordna sina arbetsförhållanden bättre också
inom ramen för vårt avtal. Det är viktigt att veterinären får tid
över till att tänka, läsa litteratur och utveckla sig själv.
Kommunfäderna förstår nog detta när man på ett uppbyggande sätt
presenterar det för dem. Det är svårt att kräva dessa fördelar i
avtalen men det lönar sig för var och en av oss att tidvis ruska om
i gamla rutiner och fundera på vilka arbetsuppgifter man kunde
delegera.
Om en kollega har
ordnat sin arbetsmiljö bättre lönar det sig att ta lärdom därav i
stället för att vara avundsjuk; börja förbättra din arbetsmiljö.
Jag blev uppväckt av en sanning, som en kollega lärde mig, att också
en kommunalveterinär kan ha ett veterinärbiträde, dessa behöver
inte vara de privatas specialförmån. I mitt arbete insåg jag att
skolningen av ett bra veterinärbiträde, så att de egna behoven
tillgodoses, ger utdelning mer än tillräckligt. Senare, efter en
gemensam operation, sade en annan kollega till mig: ”Tvättar du
verkligen själv dina instrument? Mitt biträde skulle bli arg om jag
försökte göra hennes uppgifter.”
Som kommunalveterinär
försökte jag förebygga utbrändhet i arbetet genom att fundera på
hur jag på andra kunde överföra ickeveterinära uppgifter. Jag
lyckades: hälsovårdscentralens klädvård skötte om mina
arbetsrockar, husets instrumentvård skötte om mina instrument och röntgensköterskan
framkallade mina röntgenbilder. Visserligen betalade jag för tjänsterna,
men dessa uppgifter ingår verkligen inte i veterinärens
arbetsbeskrivning. Det är förövrigt lustigt att ingen ifrågasätter
vem som skall vårda läkarnas instrument. För att kompensera
klinikavgiften krävde jag och fi ck ett veterinärbiträde. I början
var hon beredskapsarbetare, sedermera anställd med läroavtal, det
vill säga en mycket billig arbetstagare för kommunen. För mig var
hon oersättlig. Mitt biträde svarade bland annat i telefon efter
morgonens telefontid. Hennes viktiga uppgift var att se till att vi båda
var lediga klockan sjutton. Eftersom en extra patient inte bidrog till
hennes lön kunde hon lättare än jag säga att inga tider fanns att
tillgå. Under jourtid skötte jag endast sådana fall som inte kunde
vänta till följande dag.
Det står klart att
beslutsfattare inte helt kan förstå sig på veterinärens arbetsfält.
I kommunerna borde veterinärerna därför bilda ordentliga nätverk,
så att de tillsammans mer effektivt skulle kunna driva sina intressen.
Det lönar sig att äta lunch på samma ställe som alla andra
stadsanställda och att försöka skaffa sig också andra sociala
kontakter. Det effektivaste sättet att röna förståelse är att
andra lär sig känna både veterinärens arbetsbild och veterinären
som människa. I samma veva får man en motvikt till arbetet. Det
skapar en botten för att orka i det tunga men mycket givande veterinäryrket.
Nu står jag inför nya utmaningar. Med intresse väntar jag på hur min arbetsbild i Veterinärförbundet utformas. Jag hoppas att jag kan delta i att utforma veterinärernas arbetsbild. Förhoppningsvis kan jag också inverka på att veterinärerna också efter bildandet av de regionala enheterna är lyckliga i sina jobb samt känner att de kan inverka på de omständigheter som berör dem själva. Jag ser fram emot era kontakter.