Det nya fullmäktige hade möte i början av maj. Denna gång
behövde man inte skilt leta efter nyckelresultat. Fullmäktige hade
fullt upp med att bena i förnyandet av veterinärvårdslagen, som har
framskridit relativt långt. Sakerna behandlades både vid
förmiddagens seminarium och på eftermiddagens möte. Vi närmade oss
den mångfacetterade saken ur de olika sektorernas synvinkel. Vid
seminariet planerade smågrupper så goda modeller de förmådde för
tillväxtcentra och glesbygder, för myndighetsverksamhet och
privatsektorns behov, för djurhälsovården samt för hur jouren
skall arrangeras. Efter ett fritt flöde av idéer presenterade
förbundets ordförande Antti Nurminen, i samband med det egentliga
mötet, det arbete och de resultat arbetsgruppen för
veterinärvårdslagen har åstadkommit. Mötesdelegaterna hade
synpunkter som omfattade hela spektret. På centrala punkter kunde man
uppnå en relativt god enhetlig syn och man var rätt nöjd med
arbetsgruppens arbete.
Den enda möjligheten att anordna veterinärvård ansågs vara som
en del av regionala enheter. Ett ökat samarbete och möjligheten för
veterinärer att delvis kunna koncentrera sig enbart på vissa
uppgifter, i enlighet med lokala krav ansågs vara viktigt. En
regionalisering av hela folkhälsoarbetet är på gång och därför
bör man inte ha särskilt bråttom med att upprätta de regionala
enheterna för miljöhälsovård. En närmare integrering av
veterinärvården med folkhälsoarbetet ansåg många vara en
intressant idé.
Arbetsgruppen har inte tagit ställning till en defi nition av veterinärvården och detta ansågs vara den största bristen. Veterinärvården torde bäst ses som delvis parallell och delvis överglappande verksamhet i förhållande till både miljöhälsovård och folkhälsoarbete. Lagen borde innehålla bestämmelser om hur veterinärvården regionalt skall ordnas. Bestämmelserna bör defi niera grunderna för resurserna, som bör grunda sig på regionens djurmängd och näringsstruktur. Den regionala ledningen för verksamheten bör besitta tillräcklig kunskap om både veterinärvård och miljöhälsovård samt om allmän epidemiologi så att orsakerna till lokala hälsoproblem kan utredas otvunget och förmånligt, genom att utnyttja material som under alla omständigheter insamlas. På dessa grunder skulle en hygienikerveterinär bäst lämpa sig för uppgiften. Uppfattningen, som arbetsgruppen framförde, att uppgifterna för djurskydd och djursjukdomar skulle överföras på kommunerna, förkastades enhälligt. Som ett vettigare alternativ framfördes att de regionala enheter som i fortsättningen bildas skulle sälja dessa tjänster till staten.
Inte heller tanken att övergå till helhetslönesystem fi ck som sådan något större understöd. Det nuvarande avlöningssystemet upplevdes vara sporrande och fördelaktigt. Trots det ansåg man det vara bra om alla veterinärer, som utför tjänsteuppgifter som kan sammankopplas med jäv, skulle ha en månadslön. Redan under beredningsskedet borde man i detalj utreda vilka tjänsteuppgifter lämpar sig för en veterinär som också debiterar sina kunder.
Både ur djurskydds- och folkhälsosynpunkt ansågs uppdelningen i produktionsdjur och övriga djur, som för tillfället fi nns i lagstiftningen, vara konstgjord. Tanken att beakta sällskapsdjurens folkhälsomässiga betydelse i lagens motiveringar ansågs vara bra. Att defi niera djurhälsovård som en integrerad del av kommunal veterinärvård rönte stort stöd. Man ansåg att nivån på de veterinärvårdstjänster kommunen ansvarar för borde defi nieras, samt vilken typ av apparatur som behövs för att upprätthålla nivån. Trots allt förblev det rätt oklart vad allt som borde omfattas och om kravnivån kan vara samma överallt i Finland.
De privata veterinärerna sågs som en viktig del av
veterinärvården, också i framtiden. Speciellt samarbetet under
jourtid, för att skilja åt jouren för stora och små djur, ansågs
vara viktigt. Att garantera tillgång till veterinärvård också på
dagtid kan i fl ere fall förutsätta samarbete mellan privata och
kommunala tjänster. Kommunala bastjänster borde vid behov kunna
stöda sig på privata specialveterinärtjänster. Spelreglerna för
att sammanjämka de privata och kommunala tjänsterna väckte mycket
diskussion. I detta skede kunde inga klara lösningar hittas.
Ombudsmannen för den privata sektorn, som tillträdde i maj, har
därför mycket att göra i att hitta goda modeller och få dem att
passa in i veterinärmedicinen.