Finland har än så länge besparats från stora livsmedelsskandaler. Forskningen i livsmedelssäkerhet har för sin del varit en garant för den goda situationen. Kostnaderna för livsmedelskedjan, från producenten till konsumentens bord, innehåller olika undersökningar om livsmedlens säkerhet.
Livsmedlens säkerhet börjar med klanderfritt foder och slutar med tillverkningsprocessernas och livsmedelsförpackningarnas säkerhet, däremellan befi nner sig djurproduktionens olika sjukdoms- och restundersökningar. Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel, EELA, mottar årligen ca 400 000 olika prov. Den största delen av proven härstammar från uppföljningsprogram för djursjukdomar, de övriga består av prov från hälsoövervakning, program för övervakning av främmande substanser, uppföljningsprogram för antibiotikaresistens samt prov från misstänkta sjukdomsfall. Analyserna kostar och kräver högt kunnande av de som utför dem. Så gott som alla EELAs kostnader har ett samband med livsmedlens säkerhetsundersökningar.
Veterinärerna, såväl på fältet som i slakterierna, har en central roll i uppföljningsprogrammens provtagning och i att skicka in dem samt producera information i samband med dem. Denna del av arbetet blir ofta i skymundan, då majoriteten av undersökningsresultaten uppges som en del av rapporternas samlingstabeller eller som ett omnämnande av att Finland är fritt från en eller annan djursjukdom. Därför vill jag å EELA:s vägnar tacka veterinärerna för alla de 400 000 prov ni årligen levererar till oss. Undersökningsresultaten skapar information om djursjukdomstillståndet i Finland och om livsmedlens säkerhet. Här kunde jag räkna upp en omfattande lista av djursjukdomar, där testresultaten har varit negativa. Samma kan man konstatera om antibiotikaresistensen, situationen är i internationell jämförelse bra, inom alla produktionsriktningar. Proven om främmade substanser får så gott som alltid svaret "har inte konstaterats". Tidvis känns det, som om man verkligen borde räkna upp alla sjukdomar och restsubstanser vi inte har och efter det uppmana människor, som bygger upp billiga matkorgar, att bekanta sig med motsvarande listor från de länder som har producerat varorna i korgarna.
Uppskattningen för svanfl aggan blir ofta teoretisk. Vi alla, som arbetar i livsmedelskedjan, kan inverka på att den fi nska konsumenten, för sitt eget väl, plockar livsmedel, som har producerats här, att lägga i sin korg eller kärra. I samband med att konsumenten köper trygga livsmedel och trendigt plockar åt sig närmat, sköter han/hon också om Finlands självförsörjning och om livsmedelsindustrins arbetsplatser. Dock inte gratis. Utmaningen ligger i att för konsumenten konkretisera att köp av inhemska livsmedel skapar välfärd som sträcker sig längre än enstaka måltider och det egna matbordet.
I svanfl aggans tecken