Hoppeligen möts vi inte igen

”Tack så mycket för besöket. Hoppeligen möts vi inte igen” sade den nöjda jordbrukarkunden, som under jouren hade fått hjälp, till veterinären. Och smålog vänligt.

Menade han det?

Vi vet emellertid ganska noga vad han menade: vänligheten var ett tecken på att det är fi nt att man vid behov får tag på veterinär. Hoppet om att inte mötas igen talar om att situationer där jordbrukaren måste ty sig till veterinär, speciellt till jourhavande, är prövande både psykiskt och ekonomiskt. När jordbrukaren måste tillkalla veterinär till ett sjukt djur vet han att han redan har gått på en förlust. Enbart förlustens storlek är öppen.

Paradoxen med veterinärt arbete på jordbruken är att den heroiska arbetsprestationen korrelerar dåligt med arbetets ekonomiska produktivitet. Trots att vätsketerapi tre dagar i rad räddar livet på en ko med coli-juverinfl ammation leder det sällan till att kon efter behandlingen kan betala förutom sina räkningar för veterinär och foder också sin andel av jordbrukarens utkomst. Men då veterinären förebygger sjukdomen, som sedan aldrig manifesterar sig, är han/hon till största nytta för gården. Om veterinären får jordbrukaren att skaffa stallmattor kan han/hon kanske förebygga sex fall av klövfeber, åtta fall av juverinfl ammation och förlusten av två kor med muskelskador efter kalvningsförlamning. Samtidigt förbättras besättningens genomsnittliga produktion med fem procent genom att korna får bättre matlust och lust till att vila sig. Helhetseffekten är mycket mera betydande.

Priset på mänskligt arbete stiger och prisen på produktionsdjur sjunker. Att rädda ett produktionsdjur till livet motsvarar allt mera sällan värdet på det extra arbete som krävs av jordbrukaren och veterinären – speciellt eftersom djurets produktion trots tillfrisknandet lider. Värdet på det sjuka eller döda djuret ligger inte längre i dess fl addrande livslåga eller i det värde som köttet, man eventuellt kan rädda, har som mat eller foder utan i information. Sjukdomen berättar om de omständigheter, den miljö och de sjukdomsalstrare det insjuknade djuret har mött. Den berättar om vilka riskfaktorer man speciellt bör leta efter i djurets livsmiljö.

Detta nummer av Veterinärtidskriften är riktat till veterinärer som gör gårdsbesök. Tidningen redogör grundligt och på klar fi nska för modern vård av de viktigaste sjukdomarna hos svin och nöt. Men ännu viktigare är att varje artikel erbjuder också medel till att förstå sjukdomarnas orsaker och hur problemen skall förebyggas. Trots att vi törstar efter att höra viktiga detaljer, vilka mediciner vi skall använda, hur skall vi applicera dem, med vilken dosering och för hur lång tid i enskilda sjukdomar, bör vi också öppna vårt sinne för att motta kunskap om orsakerna till djurets insjuknande.

En veterinär i tiden borde kunna se, lukta sig till, höra och kunna mäta när ett djur befi nner sig i sådana omständigheter att sjukdomar hotar det. Helst innan det första djuret ens insjuknar.

Månntro man skulle vänta ivrigt på en sådan veterinärs nästa besök?

Vesa Rainio
hälsovårdsveterinär, ETU-koordinator, EELA, Kuopio forskningsenhet