I Asien har en synnerligen omfattande epidemi av fågelinfluensa denna vinter och vår lett till att redan flera än 100 miljoner fåglar har dött eller slaktats. I området har detta medfört betydande ekonomiska förluster men också epidemins konsekvenser för samt hot mot folkhälsan har varit avsevärda. Fågelinfluensan som har en hög patogenicitet, är ytterst smittosam och mortaliteten bland fåglarna är hög. Fågelinfluensan smittar dock sällan från fåglar till människan och enligt gängse kunskap i praktiken aldrig från människa till människa. Under denna epidemi har endast 34 fall hos människan rapporterats, alla dessa smittor hemmahörande i Vietnam och Thailand. Om det sedvanliga influensaviruset och fågelinfluensaviruset samtidigt infekterar antigen en människa eller ett svin kan det genetiska materialet smälta samman och ett nytt influensavirus uppstå som lätt kan smitta människor emellan. Detta skulle innebära början till en ny influensapandemi.
Nuläget representerar det allvarligaste hotet om en influensapandemi sedan pandemin från år 1968. Under det senaste decenniet har fjäderfäproduktionen i Asien ökat på ett betydelsefullt sätt och exporten av fjäderfäkött är viktig för de asiatiska ländernas ekonomi. Majoriteten av djuren är sprätthöns på små gårdar. Därför har det visat sig vara svårt, om inte omöjligt, att bemästra epidemin effektivt genom att slakta alla djur och desinficera alla djurstall. Stora producenter har framkastat möjligheten att isolera de stora enheterna och deklarera dem fria från sjukdomen trots att sjukdomen förekommer bland bakgårdarnas fåglar. Ur ett folkhälsoperspektiv är detta en dålig lösning eftersom risken för en pandemi fortfarande existerar då sjukdomen bestå bland traktens djur. Folkhälsan är emellertid inte den enda faktorn som inverkar på politiska beslut – jordbrukspolitiska och ekonomiska intressen väger också tungt. Exporten av jordbruksprodukter och livsmedel är grunden för många sydostasiatiska länders ekonomi. Under utredningen av epidemin har man också stött på många andra problem: det har varit svårt att få uppgifter av myndigheterna och således känner man inte till den exakta utbredningen eller när epidemin började. Därutöver har inrapporteringen av sjukdomsfall varit misstänksamt sparsam då man beaktar epidemins omfattning och den höga smittograden bland djuren.
Fågelinfluensaepidemin har blottat många länders bristande resurser och erfarenhet att stoppa en så här omfattande epidemi. Bekämpningen av epidemin har emellertid visat på veterinärernas centrala roll i folkhälsoarbetet. Diagnostiseringen och rapporteringen av sjukdomsfallen – och framförallt ett smidigt samarbete mellan olika parter – är livsviktigt i utredningen av zoonotiska epidemier. Fågelinfluensaepidemin bestyrker ytterligare uppfattningen att team som består av flera olika professionella är ypperliga. Genom samarbete uppnår man det bästa möjliga resultatet, såväl ur ett folk- och djurhälsoperspektiv, dock utan att glömma ekonomiska faktorer.